— Hvad Gud är god, och hur lyckligt
att jag icke verkställde min sjelfmordsplan re-
dan i morse.
Utan att vi behöfva säga det, kunna vå-
ra läsare litteligen förstå, att Paul i det öf-
verretade tillståud, hvaruti han befann sig,
icko fistade någon uppmärksamhet vid det
som tilldrog sig omkring honom. Han skuf-
fade till skiltvakterna utan att höra deras
klagomål, utan att fråga efter deras svordo-
mar och hotelser. Vid hvarje steg var han
utsatt för att blifva öfverkörd. I ett nu, och
just då han höll på att skynda öfver en gata,
der den i rät vinkel skars af en annan, hörde
han ett starkt buller af en vagn, och orden:
Se upp! träffade hans öron.
Han ville stanna, men den hastiga fart
som han innehade, dref honom oemotståndligt
framåt. Ilan hörde ett häftigt skri och erfor
en egen obeskriflig känsla, liksom hade en pil
trängt genom hans hjerna. Derpå såg, hörde
eller kände han ingenting. Bringan på en
engelsk trafvare, förspind en elegant kabrio-
lett, hade gifvit honom en så våldsam stöt,
att han sanslös blifvit kastad på flera stegs
afstånd. i
Då han, efter en qvarts timma återfick
sansningen, fann han sig sittande i en länd-
stol uti en apotekarbutik. Hans panna var
oxlindad med fuktade linnedukar; en läkare,
som händelsevis åsett olyckan, skänkte honom
sina omsorger, och en ung man med ett ele-
gant och distingueradt yttre, betralstade honom
med uttryck af det lifligaste intresse. Denne
unge man, det ofrivilliga upphofvet till olyc-
kan, hvars uppkomst man kuade söka endast