— Hvad Gud är god, och hur lyckligt att jag icke verkställde min sjelfmordsplan redan i morse. Utan att vi behöfva säga det, kunna våra läsare litteligen förstå, att Paul i det öfverretade tillståud, hvaruti han befann sig, icko fistade någon uppmärksamhet vid det som tilldrog sig omkring honom. Han skuffade till skiltvakterna utan att höra deras klagomål, utan att fråga efter deras svordomar och hotelser. Vid hvarje steg var han utsatt för att blifva öfverkörd. I ett nu, och just då han höll på att skynda öfver en gata, der den i rät vinkel skars af en annan, hörde han ett starkt buller af en vagn, och orden: Se upp! träffade hans öron. Han ville stanna, men den hastiga fart som han innehade, dref honom oemotståndligt framåt. Ilan hörde ett häftigt skri och erfor en egen obeskriflig känsla, liksom hade en pil trängt genom hans hjerna. Derpå såg, hörde eller kände han ingenting. Bringan på en engelsk trafvare, förspind en elegant kabriolett, hade gifvit honom en så våldsam stöt, att han sanslös blifvit kastad på flera stegs afstånd. i Då han, efter en qvarts timma återfick sansningen, fann han sig sittande i en ländstol uti en apotekarbutik. Hans panna var oxlindad med fuktade linnedukar; en läkare, som händelsevis åsett olyckan, skänkte honom sina omsorger, och en ung man med ett elegant och distingueradt yttre, betralstade honom med uttryck af det lifligaste intresse. Denne unge man, det ofrivilliga upphofvet till olyckan, hvars uppkomst man kuade söka endast