— Nn, sade han, hoppas jag att få veta...
— Allt och det skall dock icke blifva
mycket. Påmiuner ni er det anonyma bret-
vet, hvilket för ungefärligen en månad sedan,
lockade er till ett föregifvet möte i Caf de
la Vestale ?
— Om jag påminner mig det? Jo det
kan ni lita på det, och jag lyckönskar icke
brefskrifvaren om han någonsin råkar i mi-
na klor.
— Jag känner denne brefskrifvare.
Ni skall då låta mig veta hans namn?
— Mycket gerna. Det är jag.
— Ni, utropade doktorn, ni Rodille?
— Ja, just jag, Rodille, er ödmjukaste
tjenare, har skrifvit ifrågavarande bref.
1: — Men till hved ändamål?
— Jo, för att aflägsna er, och följaktli-
gen få fria händer att här styra och ställa
efter mitt eget behag.
ö— Och hvad ville ni då egentligen göra?
:— Eualevera Blanche.
ji Fritz Horner gjorde en rörelse af öfver-
raskning. Rodille smålvg och fortfor:
— Det jag nu sagt förvånar er, som jag
ser, och likväl är det i ordets fullaste bemär-
kelse sanning. Jag enleverade Blanche och
förde henne till ett litet mig tillhörigt ensligt
hus, der hon alltsedan dess och till nu suttit
fången.
— Man måste väl tro er, då ni tyckes
tala allvarligt, men för denna er åtgärd, bor-
de ni ha något giltigt skäl.
— Naturligtvis. Jag ville göra mig äl-
skad af er clairvoyaute och söka förmå henne
att taga mig till sin man.