Tel!egrafen fill Rigen. Intendenten för södra telegrafdistriktet, major ÅA. Akrell, afreste i torsdags morgon med ångfartyget Oriou från Göteborg till Trelleborg för att vara närvarande vid de förberedande åtgärderna för svensk-tyska telegrafkabelos vedläggande mellan Skåne och RBiigen. I Laduwgaärdsiands kyrkosliänana i söudars blefvo hofarkitekten Malmbergs ritningar till kyrkans tvänne grafkor godkönda och bifölls derjemte kyrkorådets hemstiölian om anskaffande af fönsterramar af gjutet jern för kyrkans döme. Vidare beslöts, att värmeledning i kyrkan skall anbringas etter Boliuderska metoden. ! Första maj. Ja det var första maj i går. Det kändes i luften, ty temperaturen höil sig öfver fryspunkter — cj mycket, det är sant, men tillräckligt för att låta oss känna att det ej längre är vinter. Marken är ej hvit, ej grön, men hon börjar antaga en skiftning åt den sistnämnda färgen. Solen, ännu alltför långt ifrån våra nejder, nalkades oss dock med glänsande anlete, och när hon på aftonen steg ned från sin dagstrou lemnade hon ännu länge qvar ett skimmer af renaste guld öfver de palatslika husen på södra amfiteaterns öfversta rader. Man hade spått utt det skulle icke blifva någon första maj i år; det skulle icke komma något folk på Djurgården och ingen kung heller. Men seden är för gammal och för angenäm, måndagen för mycket lockande till frihet, och slutligen begäret alt se om det verkligen ej vore någon fest för stort, för att ej som vanligt gamla och unga, rika och fattiga skulle göra promenaden till Djurgården eller åtminstone till Carl XIII:s torg. Var det icke flera promenerande än någonsin? Det är svårt att afgöra det. Sannolikhet talar dock derför. Betolkningen vixer hvart år. Vi börja blifva en stor stad; Dessa tjugu tusenden som på de sednaste 5 ären flyttat in från landsorten, för dem är första maj ännu någonting nytt som de måste ut och se; och för oss gamla Stockholmare äro dessa inflyttare nya föremål att skåda, som locka oss ut. Således mer och mer hvert år. Och sä hade vi i går, utom konungen och hans imitationsdrabanter, den tunesiska ambassaden att figna våra ögon med, åkande i kungliga vagnar, och en liten samling unga män, väckande uppseende genom en elegaut omnibus med svart spann. Och hvad hade vi iche uuder vägen ull Djurgården långt mer fängslande än konungs drabanter, tuneser och unga herrar! Om på kalljord ännu ej blommar annat än sippor, pulsatillor och :aturens enklaste barn, så bjödo varmhusen på Ladugårdslandet dercmot på buketter af den rikaste prakt och fägring, buketter af knoppar och af utslagna roser, hänryckande genom mångfalden i nyansering och smakfullheten i sammanställning. Mellan Fyrverkareoch Storgatornas rabatter af tusen skönor böljade glada skaror ut till Djurgården. Vid inträdet der mottogos de af musik från Blåportens veranda. Musik mötte dem vid Hasselbacken, vid manegen, på slätten. Lyssnande till de harmoniska accorderna från våra utmärkta musikkårer eller störd af ljudet från sången om skeppet Austrias brand (illustrerad med några rysliga taflor af en kringvandrande folkförlustelsebercdare) stannade man en stund och betruktade vagn efter vagn, som rullude förbi ens ögon med damer du monde eller du demi-monde, man beundrade, man kritiserade, man feterade, man gratulerade — och så sökte man finna någon utväg att komma hem då 30,000 menniskor samtidigt hade samma önskan. Sådan var första Maj 1865. Robert och Bertrand, eller De båda .äfventyrarne. Balett i 3 akter, komponerad efter Hogucts program af Theodore Martin. Denna under nära ett halft år väntade balett gafs för första gången i går middag å kgl. stora teatern. Att den sålänge varit ett ämne för vidunderliga och intresseväckande beskrifningar torde mera ha skadat än gagnat baletten, ty i sanning, verkligheten stod långt under hvad man hoppats och tänkt PA RSS Snr nr mo A Ar AAA ENG GR SN ATS oo a SAS er SA SSR