— Och hvartill skulle det väl tjena mig
att lik en galning slå hufvudet i väggen och
rycka af mig håret; kan ni säga mig det?
— Jag beundrar högeligen er karakters-
styrka.
— I stället för att gå och se förtviflad
ut, som ni gör, så vore. det väl hundra gån-
ger mera skäl uti att söka efter alla möjliga
utvägar, för att hjelpa den skedda olyckan.
Och det är, hvad jag åtar mig att göra.
— Hvad? frågade Fritz Horner lifligt,
om Blanche verkligen flytt med en älskare,
hur har ni väl något hopp att finna och åter-
föra henne?
— Kanske.
— Men, på hvad sätt?
— Bry er ej derom, utan låt mig handla,
som mig för godt synes.
Magnetisören öfverhopade Rodille med
böner att förklara sig, med denne, som icke
ville gifva några närmare upplysningar, drog
sig snart tillbaka från Paviljongen vid Aman-
diers-gatan.
Då Rodille stigit upp i kabrioletten, hvil-
ken väntade för att köra honom till Musåe-
gatan, gnouggade han händerna och sade med
innerlig tillfredsställelse:
— Jag har användt min dag väl.
Vid sin hemkomst fann han till sin stora
förvåning Paul sittande i arbetsrummet.
— Huru, är ni ännu här, frågade han.
— Min herre, svarade den unge mannen,
jag väntar er sedan mera än en timma. Jag
önskade ifrigt att ett ögonblick få tala vid er.
Denna begäran behagade icke Rodille; och
dock svarade han.