— Och hvartill skulle det väl tjena mig att lik en galning slå hufvudet i väggen och rycka af mig håret; kan ni säga mig det? — Jag beundrar högeligen er karaktersstyrka. — I stället för att gå och se förtviflad ut, som ni gör, så vore. det väl hundra gånger mera skäl uti att söka efter alla möjliga utvägar, för att hjelpa den skedda olyckan. Och det är, hvad jag åtar mig att göra. — Hvad? frågade Fritz Horner lifligt, om Blanche verkligen flytt med en älskare, hur har ni väl något hopp att finna och återföra henne? — Kanske. — Men, på hvad sätt? — Bry er ej derom, utan låt mig handla, som mig för godt synes. Magnetisören öfverhopade Rodille med böner att förklara sig, med denne, som icke ville gifva några närmare upplysningar, drog sig snart tillbaka från Paviljongen vid Amandiers-gatan. Då Rodille stigit upp i kabrioletten, hvilken väntade för att köra honom till Musåegatan, gnouggade han händerna och sade med innerlig tillfredsställelse: — Jag har användt min dag väl. Vid sin hemkomst fann han till sin stora förvåning Paul sittande i arbetsrummet. — Huru, är ni ännu här, frågade han. — Min herre, svarade den unge mannen, jag väntar er sedan mera än en timma. Jag önskade ifrigt att ett ögonblick få tala vid er. Denna begäran behagade icke Rodille; och dock svarade han.