honom med åtskilliga logiska och synnerligen
bevisande resonemanger, men det hjelpte ej.
Paul liknade dessa sjuka, hvilka neka att taga
de för dem beredda medikamenterna, han slog
döförat till, då ändrade Rodille behandlingssätt.
— Min vän, sade han, ni gör orätt uti
att förtvifla; allt hopp är ju icke förloradt.
Ynglingen blickade upp och de tårfyllda
ögonen blixtrade till.
— Tror ni att jag kan återfå, hvad man
stulit, utropade han.
— Wäkert är att ni icke får igen hvar-
ken kläder eller pengar; men hvad boken
angår så är det en annan sak.
RBodille afbröt sig här.
— För Guds skull, förklara er närmare,
jag besvär er, utropade Paul; jag sitter på
glödande kol, låt mig icke vänta längre.
— Det är ju helt enkelt; pengar äro
snart förstörda, och i öfrigt äro alla louisdo-
rer så temligen lika. Samma förhållande är
det också med kläderna; det skulle icke vara
någon lätt sak att taga reda på dem bland
andra gamla paltor hos en klädesmäklare ; den
ifrågavarande bibeln bör deremot efter hvad
Di sagt mig, Vara lätt att igenkänna.
— Ja, utan tvifvel, svart band med silf-
verknäppen och ett på en silfverplåt graveradt
vapen. Man kan icke misstaga sig.
— Sannolikt, återtog Rodille, säljes den
inom ett par tre dagar för några sous till
någon bruguinist nere vid kajen, ty det är
föga sannolikt att tjufven tillgripit den, för
att lisa den och studera hvad den föreskrifver.
— Ni har fullkomligt rätt, och jag för-
står nu. Ni återskänker mig lifvet. Jag skall