honom med åtskilliga logiska och synnerligen bevisande resonemanger, men det hjelpte ej. Paul liknade dessa sjuka, hvilka neka att taga de för dem beredda medikamenterna, han slog döförat till, då ändrade Rodille behandlingssätt. — Min vän, sade han, ni gör orätt uti att förtvifla; allt hopp är ju icke förloradt. Ynglingen blickade upp och de tårfyllda ögonen blixtrade till. — Tror ni att jag kan återfå, hvad man stulit, utropade han. — Wäkert är att ni icke får igen hvarken kläder eller pengar; men hvad boken angår så är det en annan sak. RBodille afbröt sig här. — För Guds skull, förklara er närmare, jag besvär er, utropade Paul; jag sitter på glödande kol, låt mig icke vänta längre. — Det är ju helt enkelt; pengar äro snart förstörda, och i öfrigt äro alla louisdorer så temligen lika. Samma förhållande är det också med kläderna; det skulle icke vara någon lätt sak att taga reda på dem bland andra gamla paltor hos en klädesmäklare ; den ifrågavarande bibeln bör deremot efter hvad Di sagt mig, Vara lätt att igenkänna. — Ja, utan tvifvel, svart band med silfverknäppen och ett på en silfverplåt graveradt vapen. Man kan icke misstaga sig. — Sannolikt, återtog Rodille, säljes den inom ett par tre dagar för några sous till någon bruguinist nere vid kajen, ty det är föga sannolikt att tjufven tillgripit den, för att lisa den och studera hvad den föreskrifver. — Ni har fullkomligt rätt, och jag förstår nu. Ni återskänker mig lifvet. Jag skall