— Doktor Horner skal! med all makt sätfu sig emot min afresa. Också skola vi noga akta oss, att begöra hans samtycke. En vacker afton resa vi bort tillsammans, och morgonen derpå finnor han jumfruburen tom. — Ni känner icke doktor Fritz Horner, han låter icke så lätt besegra sig. Han skulle låta söka mig, han skulle röra upp himmel och jord för att finna mina spår. -— Ah, hvad det beträffar, så trotsar jag honom. Det är tvärtom ni, min älskade Blanche, som icke känner den mannens ställning. Sjelf blottställd för stora faror, ifall hans gömställe blefve upptäckt, är det honom omöjligt utt förfölja oss, -— Måtto så vara Guds vilja. Nå väl, efter ni så vill, är jag otålig att få bryta med det förflutna och inträda i det nya lif: som för mig öppnar sina ieende portar. När resa vi? — Så snart jag kommit i besittning af denna förmögenhet, som himlen beskärt mig, eller snarare oss båda. — Dröjer det länge? — Nej, om två, eller högst tre dagar får jag uppbära de hundratusen francs, som herr Rodille skall utbetala till mig. — Ack, stammade Blanche, med en obestämd känsla af oro, är det herr Rodille som skaffar er denna förmögenhet. — Ja, just han. — Är ni säkor att denne man icke berar er. — Derpå är jag fullkomligt säker. Hans redlighet står öfver hvurje misstanke. I öf