— Doktor Horner skal! med all makt sät-
fu sig emot min afresa.
Också skola vi noga akta oss, att be-
göra hans samtycke. En vacker afton resa
vi bort tillsammans, och morgonen derpå fin-
nor han jumfruburen tom.
— Ni känner icke doktor Fritz Horner,
han låter icke så lätt besegra sig. Han skulle
låta söka mig, han skulle röra upp himmel
och jord för att finna mina spår.
-— Ah, hvad det beträffar, så trotsar jag
honom. Det är tvärtom ni, min älskade Blan-
che, som icke känner den mannens ställning.
Sjelf blottställd för stora faror, ifall hans göm-
ställe blefve upptäckt, är det honom omöjligt
utt förfölja oss,
-— Måtto så vara Guds vilja. Nå väl,
efter ni så vill, är jag otålig att få bryta med
det förflutna och inträda i det nya lif: som
för mig öppnar sina ieende portar. När resa vi?
— Så snart jag kommit i besittning af
denna förmögenhet, som himlen beskärt mig,
eller snarare oss båda.
— Dröjer det länge?
— Nej, om två, eller högst tre dagar får
jag uppbära de hundratusen francs, som herr
Rodille skall utbetala till mig.
— Ack, stammade Blanche, med en obe-
stämd känsla af oro, är det herr Rodille som
skaffar er denna förmögenhet.
— Ja, just han.
— Är ni säkor att denne man icke be-
rar er.
— Derpå är jag fullkomligt säker. Hans
redlighet står öfver hvurje misstanke. I öf-