Tal och svar. (Under dennå rubrik meddelas insända artiklar, men Red, förbehåller sig att man icke anser den hafva dermed uttalat sin äsigt för eller emot deras innehåll.) Vår utsökningsbalk såväl som den nya konkurslagen visa sig stundom vid den praktiska tillämpningen alldeivs ocfterrättliga. Se här ett exempel: Litteratören D. blef för kort tid sedan hos öfverståthållarembetet lagsökt för en skuld, hvilken han ej ansåg förfallen och derföre bestred att straxt betala. Han förlorade dock målet och ålades att vid bysättningsäfventyr genast infria sin förbindelse. Att han hade fulla tillgångar hjelpte naturligtvis icke då de ej ögonblickligen kunde realiseras och utslaget, utan hinder af besvärs anförande, straxt skulle gå i verkställighet. Han inlemnade då i tisdags till härvarande rådstufvurätt sin cessionsansökan, men styrkte redan påföljande torsdag att han till fullo godtgjort sina fordringsegare, hvarföre han anhöll om återfående af konkursansökningen. Detta vägrades dock och konkursen kommer säledes att fortgå — utan fordringsegare. Intressant skall bli att se hvem som skall bli god man i en så beskaffad konkurs. Märkvåärdigt är, att vid en så vigvig frågas behandling, som den, huruvida kongl. armeens pensionskassa skall öfverlåtas till staten, eller den fortfarande skall tillhöra nuvarande och blifvande pensionärer, hvarken befintlige pensionärer, tjenande underofficerare eller civile tjenstemän ens blifvit tillfrågade om de önska att sitt yttrande afgifva; utan att saken helt enkelt behandlas så, som om den alldeles inte anginge dem. Ingen betviflar att det respektive krigsbefälet gör hvad som kan göras för det gemensamma bästa. Men hvarföre skola icke alla, hvilkas rätt det gäller, och som vilja sig deraf begagna, få ha sin talan ograverad:? På denna fråga torde svaras: reglementet tilllåter det icke. Men häremot kan med skäl invändas: att det icke härvidlag är fråga blott om en revision eller några smärre förrändringar uti reglementet, utan en helt ny omstöpning af det bestående, som upphäfver det nuvarande reglementet, och således ett extra ordinärt förhållande, som icke reglementet har med att skaffa. Hvarföre skola förbesagde delegare vara uteslutne från all talan, när eljest hvarje annan medborgare beviljas rätt att endera sjelf eller genom ombud sin talan utföra? Ett skäl är redan spåradt. Man täl icke på något vilkor underofficerarnes inblandning i saken; derföre blef propositionen, att regementenas civile pensionsberättigade tjenstemän skulle få uti administratiou deltaga, afstyrkt; ty, o fasa! tänk om underofficerare komme med en slik fordran; det vore ju oerhördt. Men i detta fall kunna höga vederbörande vara lugna; ty så taktlöse äro ändå icke underofficerarne, att de skulle fordra detta; ehuru det möjligen icke vore utom gränsorna af deras befogenhet. Men om en underofficer anses ovärdig derföre att han är underofficer att personligen hafva någon talan jemte sine höge förmän uti en sak som rörer såväl hang som deras egendom och rätt, så tyckes det dock icke vara för anspråksfullt att underofficer finge deltaga i val af fullmäkSTAN NEN ST TE KS AN RR Re SG