i samma balk anmärkta Kongl. Bref af den
17 oktober 1778, jemte 16 8 Regeringsformen,
synas ock förbjuda sanningsenliga tillvitelser,
samt lemna skydd åt den personliga friheten
och ostördheten.
Dock synes 13 8 af Straffiagens 16 ka-
pitel åtnöja sig med om ärekränkaren visar
laga dom å eller låter anställa laga åtal om
tillvitelsen. Och ehuru denna 8 rättvisligen
ej tillåter nytt åtal så framt stadgad tid der-
för är förfluten, så tillåtes dock målet komma
under pröfning, derest tiden till skadestånds-
talan ej ock är försuten. I fråga om åtal
stadgar nu 5 kap. 14 Strafflagen, att det
för vissa brott löper med 2 och 5 års fatalie-
tid. Denna preskriptionstid lärer dock måls-
egaren, om han så vill, kunna mångdubbla,
ty påföljande 16 föreskrifver, att om åtal
blifvit afbrutet, utan att den tilltalade dertill
skuld varit, då får ny lika lång fatalietid
beräknas från åtalets afbrottstid. Men då en
målsegare kan tänkas hafva intresse af att
till möjligtvis ligligare tillfälle förlänga fata-
lietiden, så frågas:
Kan målscgaren. sedan han i laga tid bör-
jat åtala ext brott dermed afbryta, samt
sedan, inom iika lång fatalictid, ånyo av-
hängiggöra det o. s. v. — eller hvad åsyf-
tas med orden: utan att den tilltalade
dertill skuld varit.
Men om ock detta experiment med fata-
lietidens uttänjning ej är verkställbart eller
ock målsegaren anser det för mycket besvär-
ligt, så torde han orimligt lätt kunna hålla
saken öppen mot den förfelande under dess
hela lifslängd -- och derpå äfven kunna för-
tjena, i händelse någon iärekränkare framdeles
skulle blifva i behof att köpa målsegandens
uppdrag till talan, att dermed värja sig mot
den gamle brottslingen — genom att hålla
skadeståndsfrågan öppen efter ty derom stad-
gadt är. Skadeståndskapitlet, som är det 6:te
i Strafflagen, innehåller intet om denna fata-
lietids längd, hvadan Kongl. Förordn. om tio-
årig preskription af den 4 mars 1862 här
torde få anlitas, och enligt hvars 1 8 fata-
lietid är bevarad blott målsegaren hvart 10:de
år bevisligen tillkännager hos den brottslige,
att han af honom eger skadeståndsfordran för
det begångna — betydliga eller obetydliga
brottet eller förseelsen. Om detta iakttages
kan den felande riskera, att under hela
sin lifstid för brottet ärekränkas ef måls-
egaren eller den som får hans uppdrag,
och dessa värja sig med att då få förseelsen
i skadeståndsväg pröfvad.
Funderande.
Fråga. I seduare tider har det oskic-
ket allt mer utbredt sig vid armån, att åtskil-
liga regementschefer utan redovisningsskyldig-
het uppbära ganska betydliga afgifter af per-
seoner, som under mötestiderna hålla marke-
tenterier för truppen. Häraf härflyter den
orättvisa, att chefen i förening med konungens
befallningshafvande : sätta marketenteritaxorna
å soldatens nödvändiga behof: öl, svagdricka,
tobak, snus och bränvin, orimligt högt. —
När nu all täflan är förbjuden, emedan
man, stödjer sig derpå, att chefen ensam eger
rätt antaga marketentare, så är det klart att
soldaten slår sig illa ut med gina 12 öre kon-
tant dagligt tillägg.
Om nu marketenteriafgifterna användes
till soldatens bista, vore det ej mycket att
orda om, men då de der medlen aldrig redo-
visas, utan lära användas dels till skrifmate-
rialier och journaler i chefens expedition, dels
till underhåll af chefens tält, så synes närig-
heten gått allt för långt, helst kompanibefilet
deremot sjelf får vidkännas dessa utgifter för
sin del, oaktadt deras lön är så ringa.
Men våra byråkrater ha ingenting lärt,
och än mindre glömt af gamla goda tidens
slentrian. Pressen kan betydligt bidraga att
väcka vederbörande ur deras säkra slummer,
och det vore beklagligt om skarpare medel
behöfde användas. Det är detta vi fråga, ön-
skande svar af den det vederbör.