i samma balk anmärkta Kongl. Bref af den 17 oktober 1778, jemte 16 8 Regeringsformen, synas ock förbjuda sanningsenliga tillvitelser, samt lemna skydd åt den personliga friheten och ostördheten. Dock synes 13 8 af Straffiagens 16 kapitel åtnöja sig med om ärekränkaren visar laga dom å eller låter anställa laga åtal om tillvitelsen. Och ehuru denna 8 rättvisligen ej tillåter nytt åtal så framt stadgad tid derför är förfluten, så tillåtes dock målet komma under pröfning, derest tiden till skadeståndstalan ej ock är försuten. I fråga om åtal stadgar nu 5 kap. 14 Strafflagen, att det för vissa brott löper med 2 och 5 års fatalietid. Denna preskriptionstid lärer dock målsegaren, om han så vill, kunna mångdubbla, ty påföljande 16 föreskrifver, att om åtal blifvit afbrutet, utan att den tilltalade dertill skuld varit, då får ny lika lång fatalietid beräknas från åtalets afbrottstid. Men då en målsegare kan tänkas hafva intresse af att till möjligtvis ligligare tillfälle förlänga fatalietiden, så frågas: Kan målscgaren. sedan han i laga tid börjat åtala ext brott dermed afbryta, samt sedan, inom iika lång fatalictid, ånyo avhängiggöra det o. s. v. — eller hvad åsyftas med orden: utan att den tilltalade dertill skuld varit. Men om ock detta experiment med fatalietidens uttänjning ej är verkställbart eller ock målsegaren anser det för mycket besvärligt, så torde han orimligt lätt kunna hålla saken öppen mot den förfelande under dess hela lifslängd -och derpå äfven kunna förtjena, i händelse någon iärekränkare framdeles skulle blifva i behof att köpa målsegandens uppdrag till talan, att dermed värja sig mot den gamle brottslingen — genom att hålla skadeståndsfrågan öppen efter ty derom stadgadt är. Skadeståndskapitlet, som är det 6:te i Strafflagen, innehåller intet om denna fatalietids längd, hvadan Kongl. Förordn. om tioårig preskription af den 4 mars 1862 här torde få anlitas, och enligt hvars 1 8 fatalietid är bevarad blott målsegaren hvart 10:de år bevisligen tillkännager hos den brottslige, att han af honom eger skadeståndsfordran för det begångna — betydliga eller obetydliga brottet eller förseelsen. Om detta iakttages kan den felande riskera, att under hela sin lifstid för brottet ärekränkas ef målsegaren eller den som får hans uppdrag, och dessa värja sig med att då få förseelsen i skadeståndsväg pröfvad. Funderande. Fråga. I seduare tider har det oskicket allt mer utbredt sig vid armån, att åtskilliga regementschefer utan redovisningsskyldighet uppbära ganska betydliga afgifter af perseoner, som under mötestiderna hålla marketenterier för truppen. Häraf härflyter den orättvisa, att chefen i förening med konungens befallningshafvande : sätta marketenteritaxorna å soldatens nödvändiga behof: öl, svagdricka, tobak, snus och bränvin, orimligt högt. — När nu all täflan är förbjuden, emedan man, stödjer sig derpå, att chefen ensam eger rätt antaga marketentare, så är det klart att soldaten slår sig illa ut med gina 12 öre kontant dagligt tillägg. Om nu marketenteriafgifterna användes till soldatens bista, vore det ej mycket att orda om, men då de der medlen aldrig redovisas, utan lära användas dels till skrifmaterialier och journaler i chefens expedition, dels till underhåll af chefens tält, så synes närigheten gått allt för långt, helst kompanibefilet deremot sjelf får vidkännas dessa utgifter för sin del, oaktadt deras lön är så ringa. Men våra byråkrater ha ingenting lärt, och än mindre glömt af gamla goda tidens slentrian. Pressen kan betydligt bidraga att väcka vederbörande ur deras säkra slummer, och det vore beklagligt om skarpare medel behöfde användas. Det är detta vi fråga, önskande svar af den det vederbör.