Då Rodilles ord för första gången tydligen nådde hans öra, sade han till sig sjelf: — Jag känner igen denna röst. Men hvar och när har jag hört den? — Hedersvän, återtog Laridon, du säger visserligen: Jag vill, och det kan du roa dig med. Men om jag nu svarar: jag vill inte? -— Du vägrar således? — Jo, så står det till. — Akta dig! — Jag upprepar ännu en gång, att jag icke är rädd. Tag derför ditt tålamod tillfånga och hör, hvad jag har att säga; det är det bästa du kan göra. Rodille skummade ar otålighet och raseri, men då han tydligen insåg det riskabla uti att mörda sin medbrottsling, och på så sätt skaffa sig på halsen Normandiets hela gendarmerikorps, smög han helt oförmärkt Laridons pistoler i sin ficka, under det han svarade: — Nå, så tala då, men var för fan i våld blott qvick i vändningarne. Hvad har du att säga? -— Jo, först och främst vill jag bara säga dig, att dina anspråk äro orimliga. — Mina anspråk, återtog Rodille, hvars förvåning tilltog allt mera och mera, du vågar tala om mina anspråk. Å — Ja, som di hör, tar jag mig den friheten. Låtom oss nu förklara oss, utan att förgå oss. Hvad är det egentligen, som du begär? — Jag begir min egendom, mina pengar, min skatt. . Laridon ryckte på axlarna.