Då Rodilles ord för första gången tydli-
gen nådde hans öra, sade han till sig sjelf:
— Jag känner igen denna röst. Men
hvar och när har jag hört den?
— Hedersvän, återtog Laridon, du säger
visserligen: Jag vill, och det kan du roa dig
med. Men om jag nu svarar: jag vill inte?
-— Du vägrar således?
— Jo, så står det till.
— Akta dig!
— Jag upprepar ännu en gång, att jag
icke är rädd. Tag derför ditt tålamod till-
fånga och hör, hvad jag har att säga; det är
det bästa du kan göra.
Rodille skummade ar otålighet och raseri,
men då han tydligen insåg det riskabla uti
att mörda sin medbrottsling, och på så sätt
skaffa sig på halsen Normandiets hela gen-
darmerikorps, smög han helt oförmärkt Lari-
dons pistoler i sin ficka, under det han sva-
rade:
— Nå, så tala då, men var för fan i
våld blott qvick i vändningarne. Hvad har
du att säga?
-— Jo, först och främst vill jag bara säga
dig, att dina anspråk äro orimliga.
— Mina anspråk, återtog Rodille, hvars
förvåning tilltog allt mera och mera, du vå-
gar tala om mina anspråk. Å
— Ja, som di hör, tar jag mig den fri-
heten. Låtom oss nu förklara oss, utan att
förgå oss. Hvad är det egentligen, som du
begär?
— Jag begir min egendom, mina pengar,
min skatt. .
Laridon ryckte på axlarna.