3 — Jo, men då fick jag hårda och grofva
ord till svar. Jag blef till och med utkörd.
— Hvar fick ni pengar till ett så fritt
och oberoende hf?
— Jag lånade af mina vänner och ibland
fick jag af min mormor.
-— Hade hon tillgångar då?
— Hon hade en årlig pension på 1500
rdr och dessutom 300 rdr årligen genom stads-
fiskal Silfversparre.
— Gaf hon er gerna pengar?
— Ja merendels med nöje, men på sed-
nare tiden blef hon strängare och hårdare
mot mig.
- Yttrade hon aldrig att hon ville bli
af med er?
— Jo, hon yttrade ibland att hon skulle
vilja dragga efter mig.
— Hur var hon mot er dagarna före
innan brottet begicks?
— Jag kan ej minnas något bestämdt
före den 3 mars. På morgonen den dagen
gick jag upp till söder till en bekant, f. d.
skådespelaren Ullman. Han och jag gingo
sedan till restaurationen Byttan, der vi sam-
manträffade med några vänner och drucko om
tills det blef middag. Sedan jag sofvit mid-
dag hos Ullman vände vi åter till Byttan och
drucko tills klockan 6, då jag i öfverlastadt
tillstånd gick hem till min mormor. Då jag
kom hem fick jag uppbära en mängd förebrå-
elser för en hyrkuskräkning, som man under
min frånvaro presenterat för henne.
— Svarade ni henne då med hårda ord
tillbaka?
— Nej, jag bad henne hjelpa mig, och
då fick jag tio riksdaler, och dessutom en
silfversked att belåna, för att jag skulle kuuna
betala räkningen. En stund derefter gick jag
till en pantlånare och belånte skeden, hvarpå
jag gick till Byttan och började dricka och
rumla.
— Gick ni sen hem på qvällen?
— Nej jag låg hos Ullman öfver natten
och morgonen derpå gingo vi åter till Byt-
tan, der det dracks betydligt till klockan blef
2. Då började tankarne att gå omkring i
mitt hufvud och jag fattade snart ett beslut
att förkorta mitt olyckliga lif. Straxt derpå
gick jag från Byttan och in i en jernbod på
Götgatan för att köpa mig en pistol men der
fanns det ingen. Nedkommen till Södermalms-
torg gick jag in i en annan jernbod och der
köpte jag pistolen.
— Det är ju den här? frågade ordfö-
randen och visade vapnet.
— Ja, det är densamma, medgaf Cron-
hjelm och fortsatte: Hos handlanden Lind
köpte jag krut, knallhattar och varghagel,
hvarpå jag gick in på en restauration vid
Stadsgården och förtärde spirituosa. — Till.
uppasserskan på stället lemnade jag ett varg-
hagel och bad henne gifva det åt Ullman och
säga att jag skjutit mig med ett dylikt för
pannan. Derifrån gick jag till ett bränvins-
magasin längre bort åt Södra varfvet till och
der drack jag ett par glas kognac och skref
sedan på en papperslapp, som jag adresserade
till Ullman, att om liket påträffades, så skulle
det föras hem till min bostad. Derpå gick
jag till ballastplatsen och profskjöt pistolen.
-— Var den då skarpladdad?
— Nej, blott med löst krut; men sedan
laddade jag skarpt för att skjuta mig.
-- Men ni hindrades derifrån af en
kommande person?
-— Ja, jag fick se en menniska 1 det-
samma jag skulle skjuta, och då skjöt jag i
luften. I detsamma kom stadsbudet Carisson
gående och då han fick se mig tillsade han
mig att det var plikt att skjuta inom stadens
område. Förbryllad, som jag var, bjöd jag
honom på förtäring inne på närmaste restau-
ration, hvarpå han gick åt staden och jag till
ballastplatsen, der jag laddade pistolen ånyo.
Hur jag sedan kom hem till min bostad är
mig omöjligt att förklara, men jag antar att
jag åkte ifrån slussen.
— Hvem tog emot er när ni kom hem?
— Min mormor öppnade för mig då jag
ringde. Först när jag kom in så gick jag