dan långt härifrån .. . Hvem säger mig, hvad
jag icke vet? Hvem visar mig den väg, jag
bör följa?
Rodille hade knappt nog uttalat dessa
ord; förrän han kastade upp hufvudet och
gnuggade händerna med tydliga tecken af till-
fredsstä!lelse. Hvarje tecken af till förtviflan
hade försvunnit från hans, nu af hopp och
mod strålande anlete.
— Jag har dig, utropade han. Ja, elän-
dige, jag skall ertappa dig. Låna vindens vin-
gar för att fly mig, . . . vanställ ditt utseen-
de och förändra ditt namn, . . - dölj dig i
nattens mörker, i djupets schakter, det skall
icke hjelpa dig! Du är i mitt våld, och du
skall icke undslippa min hämd!
Rodille klädde sig otroligt hastigt och
gick in i Laridons kammare, der han tillegna-
de sig den hvita halsduk, som förleden går-
dag snott sig kring f. d. rättstjenarens ister-
hals. Han begaf sig derpå utomhus, kastade
sig upp i första passerande droska, och lät
köra sig till boulevard de Temple, der han
likt en lavin störtade in i Fritz Horners ka-
binett. Z
Klockan var knappt nog 8 på morgonen,
och såsom vi veta började de magnetiska se-
ancerna icke förrän klockan på slaget 11.
Doktorn blef derför. högeligen öfverraskad öf-
ver kompanjonens oväntade och häftiga upp-
trädande, på samma gång han icke kunde be-
segra en viss känsla af oro, då han observe-
rade dennes flammande ögon och bleka, för-
störda utseende.
— Kalla hit den clairvoyanta flickan, ut-
ropade Rodille, magnetisera henne, söf henne