Allt under det han grälade, hade Rodille begifvit sig in i sin sängkammare, och som han kände sig trött, lade han sig till sängs och somnade, utan att dessförinnan ha kommit på den tanken, att se efter sina fördolda skatter. Morgonen derpå hade han deremot knappt nog öppnat ögonen, förr än han ville fröjda sina ögon och sinnen med att på sängen utbreda, all den i jernskrinet förvarade herrligheten. Han lyftade derför ner det gamla porträttet; men ack, i samma ögonblick upptäckte han de otvetydiga märkena efter inbrottet. Med darrande hand öppnade han den lilla, nu ostängda dörren. Nichen var tom. Ett doft skri undslapp den bestulne tjufven. Sanolikt hade han medvetslöst fallit baklänges, såvida han icke inom sig funnit nog styrka, för att motstå denna oerhörda själsskakning. Han vacklade imellertid tillbaka ända till sängen, på hvilken han sjönk ned, och med hufvudet stödt i sina händer, med dof stämma mumlade : — Att så kunna missbruka mitt förtroende! . . . Att kunna plundra mig! . . . mig, hans välgörare! . .Åh, den eländige, skurken. . . Men hans ovärdiga skurkstreck skall icke tjena honom till mycket. Jag skall förfölja honom, om det behöfdes, ända in i helvetet. Och jag skall ertappa honom, ... ja, jag skall ertappa honom, det svär jag. Rodille tystnade ett ögonblick och syntes ett rof för en påtaglig nedslagenhet. — Men, på hvad sätt förfölja honom? huru fiona hans spår? Sannolikt har han redan lemnat Paris, . . . kanske är han re