Allt under det han grälade, hade Ro-
dille begifvit sig in i sin sängkammare, och
som han kände sig trött, lade han sig till
sängs och somnade, utan att dessförinnan ha
kommit på den tanken, att se efter sina för-
dolda skatter. Morgonen derpå hade han der-
emot knappt nog öppnat ögonen, förr än han
ville fröjda sina ögon och sinnen med att på
sängen utbreda, all den i jernskrinet förva-
rade herrligheten. Han lyftade derför ner
det gamla porträttet; men ack, i samma ögon-
blick upptäckte han de otvetydiga märkena
efter inbrottet.
Med darrande hand öppnade han den lilla,
nu ostängda dörren. Nichen var tom. Ett
doft skri undslapp den bestulne tjufven. San-
olikt hade han medvetslöst fallit baklänges,
såvida han icke inom sig funnit nog styrka,
för att motstå denna oerhörda själsskakning.
Han vacklade imellertid tillbaka ända till sän-
gen, på hvilken han sjönk ned, och med huf-
vudet stödt i sina händer, med dof stämma
mumlade : -
— Att så kunna missbruka mitt förtro-
ende! . . . Att kunna plundra mig! . . . mig,
hans välgörare! . .- Åh, den eländige, skur-
ken. . . Men hans ovärdiga skurkstreck skall
icke tjena honom till mycket. Jag skall för-
följa honom, om det behöfdes, ända in i hel-
vetet. Och jag skall ertappa honom, ... ja,
jag skall ertappa honom, det svär jag.
Rodille tystnade ett ögonblick och syn-
tes ett rof för en påtaglig nedslagenhet.
— Men, på hvad sätt förfölja honom?
huru fiona hans spår? Sannolikt har han
redan lemnat Paris, . . . kanske är han re-