Våra skyldigheter emot ålderdomen.
Det finnes många unga menniskor, som,
i stället att behandla ålderdomen med aktning
och vördnad, fastmer förakta och förlöjliga
densamma. Sådana kunna knappt göra sig en
föreställning om det oriktiga och dåraktiga i
ett sådant uppförande och om de dåliga tan-
kar, som alla rättsinnade måste hysa om dom.
Det är oriktigt, emedan Gud uttryckligen be-
fallt oss att hedra ålderdomen; och det är
dåraktigt, emedan vi yngre af de ålderstigna
kunna lära all den vishet, som erfarenheten
lärer, — en bättre lärare än mången bok.
Ungdomen föreställer sig lätt, att, emedan
dess vetande är på visst sitt yngre och fri-
skare än de gamlas, måtte detta också vara
bättre, och ungdomen betraktar derföre deras
talesätt och föreställningar med ett visst för-
akt, anser deras råd gagnlösa. Huru mycket
misstager den sig icke!
En ålderstigen som lärt sig blott litet ur
böcker, skall dock alltid om det, som är verk-
ligen vigtigt i lifvet, känna mer än den mest
kunniga yngling. Umgänget med verlden, be-
kymren och erfarenheten hafva lärt den vis-
het, som icke vinnes genom studier. De yngre
böra derföre lyssna till hans ord med aktning,
uppmärksamhet och vördnad; de böra följa
hans råd, hvilket sannolikt skall gifvas med
välvilja och öfverseende, emedan den gamle
nog kommer ihåg huru ungdomen känner, och
vet, att han sjelf känt på samma sätt.