Fältet var nu fritt, och Laridon tillegnade sig,
darrande af förtjusning det lilla jernskrinet,
innehållande en hel förmögenhet. Under lop-
pet af några ögonblick sökte han efter den
hemliga fjäder, med hvars hjelp skrinet kunde
öppnas, men då han icke genast upptäckte
den, tänkte han:
Tids nog får jag reda på den. Nu
gäller det i första hand att sopa rent efter sig.
Han dolde dock, så godt sig göra lät,
spåren efter inbrottet, håangde tillbaka det
gamla porträttet och gick ut ur Rodilles rum,
medtagande jernskrinet, hvilket han lindat in
i gammalt stämpladt papper, för att dölja det.
Snart hade han lemnat huset vid Musåe-gatan,
sägande för sig sjelf:
— I afton är jag långt ifrån Paris och i
morgon sätter jag min fot på Englands gäst-
vänliga jord. Min slaftid är slut och rikligen
har jag tagit betalt för den. Kamrat Rodille,
hvad säger du om min lilla hämd?
Xx.
Sic vos, non vobis,
(Fortsättning.)
Klockan var nära nio på aftonen, då Ro-
dille, som mot sin vilja blifvit länge uppehål-
len, ändtligen kom hem till sin bostad vid
Musee-gatan. Han fann Paul Mercier ensam
på byrån, skrifvande vid ljuset af en rykande
lampa. Den unge mannen bebodde en usel
vindskammare i samma hus.