Rodille visste nu allt hvad han ville.
Han lyckönskade sig ännu en gång till den
ovedersägliga skicklighet, hvarmed han genom-
fört sin plan. Det bref han adresserat till den
falske vicomt de Coursolles, och hvaruti han
ådagalade att denne och den beryktade bandi-
ten Kaninen var samma person, borde utan
tvifvel missleda polisens efterforskningar.
Under det Rodille sjelf egnade sig denna
välförtjenta gärd af beröm, låtom oss se efter
huru Laridon använde sin tid, hemma i loka-
len vid Musåe-gatan.
Vår hederlige f. d. rättstjenare dröjde en
half timma, för att öfvertyga sig, attt Rodille
icke skulle komma tillbaka. Derpå skickade
han bort, hvar efter annan, hela den biträ-
dande personalen i diverse ärenden till sta-
dens mest aflägsna delar.
Sedan han på så sätt blifvit fullkomligt
ensam, riglade han dörrarne till såväl sjelfva
embetsrummen, som den lilla hemliga gången,
och begaf sig derpå till HRodilles enskilda
rum. Dörren var visserligen läst, men det
bekymrade honom föga, då han i grund kän-
de den lyckliga konsten, att, istället för nyc-
kel, betjena sig af en liten ståltråd, böjd på
ett egendomligt vis. Han kom också in, utan
synnerligt besvär, tog ner det gamla porträt-
tet och stack in sin ståltråd i låset till den
lilla nich-dörren. Hans bemödanden kröntes
dock här icke med samma framgång. Oaktadt
flera försök lyckades han icke dyrka upp Jlå-
set, och måste derföre, ehuru ogerna, gripa
till kraftigare medel och bryta sig in.
Några få bänningar med en kofot voro
emellertid tillräckliga för att öppna dörren.