— Hur kommer det sig att jag fiöner er
här så sent och i fullt arbete? frågade Rodille.
— Alla mina kamrater ha för längesedan
lemnat byrån, svarade den fader- och moder-
löse ynglingen; men som jag icke hade någon
nyckel, hvarmed jag kunde stänga yttre dör-
ren, ansåg jag det bättre att stanna qvar, än
att lemna böcker och handlingar vind för våg.
— Det var fullkomligt rätt handladt.
Men hvart har Laridon tagit vägen? -
— Herr Laridon skickade på förmidda-
gen bort mig i ett ärende till förstaden Saint-
Germain. När jag kom tillbaka hade han re-
dan gått ut.
— Hur dags kom ni hem?
— Klockar var omkring 3, skulle jag tro.
— Och sedan har ni inte sett till herr
Laridon?
— Nej, hr Rodille. .
— Nu, då jag är hemma, behöfver ni
inte stanna qvar längre.
— Jag har den äran att önska er en god
natt, min herre.
— God natt, min gosse, god natt.
Då Rodille blef allena uttömde han, så
godt sig göra lät, sin vrede på ett gammalt
bord, hvilket han erbarmligen maltraiterade
med kraftiga knytnäfveslag.
— Det tyckes vara omöjligt att lita på
den drummeln Laridon, utfor han. Att på
det viset lemna embetsrummet, det är lika
skamligt, som oförsvarligt. Han duger, ta mig
fan, numera icke till något annat, än att äta,
dricka och sofva. Jag lär väl bli tvungen att
göra mig af med honom. vo