förmå det arma kreaturet att falla in i ett
sorts förtvifladt traf. Snart hade våra resande
uppnått stora vägen öfver Champs-Elysåcs,
men i stället för att der taga af till venster,
som han skulle gjort för att lyda den gifna
befallningen, vek Rodille af till höger och
följaktligen i riktning af den stora triumfbå-
gen. — Det arma flåsande hästkräket stod
icke ut längre — Rodille drog derföre in töm-
marne och lät gå fot för fot. Efter fem mi-
nuters förlopp, hoppade han ned från kusk-
bocken och öppnande vagnsdörren, ropade han :
— Herre, hör herre, med tonen hos en
fiacrekusk som står i begrepp att beklaga sig
öfver en lång och tröttsam färd.
Han fick intet svar. Han lyssnade och
hörde intet annat än det reguliera ljudet af
en lugn respiration. Kaninen hade nemli-
gen knappt nog hunnit fipp i åkdonet förr än
han, öfverväldigad af det starka narkotiska
medel, hvilket Rodille blandat i vinet, föll i
en letargisk sömn.
— Jag är i sanning en snillrik man,
tänkte Rodille.
Han gick fram till Laridon.
— Kamrat, sade han, kom ner nu.
— Komma ner, frågade f. d. stadstjenaren,
och hvarför så?
— Derför att du nu spelt ut din roll,
derför att jag icke behöfver dig längre.
— Skulle du kanske ha för afsigt att
lemna mig qvar här? ) s
— Ja, det är verkligen min mening.
— Champs-Elystes äro icke i det bästa
rykte. Jag kan bli anfallen af tjufvar och
skälmar.