förmå det arma kreaturet att falla in i ett sorts förtvifladt traf. Snart hade våra resande uppnått stora vägen öfver Champs-Elysåcs, men i stället för att der taga af till venster, som han skulle gjort för att lyda den gifna befallningen, vek Rodille af till höger och följaktligen i riktning af den stora triumfbågen. — Det arma flåsande hästkräket stod icke ut längre — Rodille drog derföre in tömmarne och lät gå fot för fot. Efter fem minuters förlopp, hoppade han ned från kuskbocken och öppnande vagnsdörren, ropade han : — Herre, hör herre, med tonen hos en fiacrekusk som står i begrepp att beklaga sig öfver en lång och tröttsam färd. Han fick intet svar. Han lyssnade och hörde intet annat än det reguliera ljudet af en lugn respiration. Kaninen hade nemligen knappt nog hunnit fipp i åkdonet förr än han, öfverväldigad af det starka narkotiska medel, hvilket Rodille blandat i vinet, föll i en letargisk sömn. — Jag är i sanning en snillrik man, tänkte Rodille. Han gick fram till Laridon. — Kamrat, sade han, kom ner nu. — Komma ner, frågade f. d. stadstjenaren, och hvarför så? — Derför att du nu spelt ut din roll, derför att jag icke behöfver dig längre. — Skulle du kanske ha för afsigt att lemna mig qvar här? ) s — Ja, det är verkligen min mening. — Champs-Elystes äro icke i det bästa rykte. Jag kan bli anfallen af tjufvar och skälmar.