kläda af sig, gick han in i matsalen för att
hämta det glas Xeres, vicomten hvarje afton
förtärde och hvilket han kallade sin nattmössa.
Innan han bar in denna styrkande och
välgörande dryck, tog Rodille emellertid ur
sin ficka en liten flaska, fylld med en färglös,
vattenklar vätska, och gjöt derutur några
droppar i vinet.
Vol-au-Vent tog glaset och tömde det,
såsom vanligt, i ett enda andedrag.
Han gjorde en liten obetydlig grimace
under det han satte från sig glaset, och sade:
— I morgon går ni ner i källaren och
hämtar upp en ny butelj; det här vinet tyc-
kes mig ha stått för länge, det smakar nå-
got beskt.
— Skall ske tidigt i morgon bittida.
Herr vicomten har ingenting annat att befalla?
Te Nej.
— Jag har den äran att önska herr vi-
comten en rolig natt.
— Tack.
Då Rodille lemnat sängkammaren hörde
han huru Vol-au-Vent liksom föregående af-
ton läste dörren i dubbelt lås och sköt för
reglarne. Liksom föregående afton ryckte den
förmente betjenten på axlarna, men i stället
för att gå till sängs, stannade han qvar i
matsalen. Efter en halftimmas förlopp tog
han ur sin plånbok fram ett omsorgsfullt för-
segladt bref och lade det på cn silfverbricka.
Utanskriften, skrifven med en klumpig, tyd-
ligen förställd stil, lydde: JIIerr vicomte de
Coursolles, i sitt hotell. IIögst angeläget.
Med brickan i hand riktade han nu sina steg
Vol-au-Vents sängkammare.