kläda af sig, gick han in i matsalen för att hämta det glas Xeres, vicomten hvarje afton förtärde och hvilket han kallade sin nattmössa. Innan han bar in denna styrkande och välgörande dryck, tog Rodille emellertid ur sin ficka en liten flaska, fylld med en färglös, vattenklar vätska, och gjöt derutur några droppar i vinet. Vol-au-Vent tog glaset och tömde det, såsom vanligt, i ett enda andedrag. Han gjorde en liten obetydlig grimace under det han satte från sig glaset, och sade: — I morgon går ni ner i källaren och hämtar upp en ny butelj; det här vinet tyckes mig ha stått för länge, det smakar något beskt. — Skall ske tidigt i morgon bittida. Herr vicomten har ingenting annat att befalla? Te Nej. — Jag har den äran att önska herr vicomten en rolig natt. — Tack. Då Rodille lemnat sängkammaren hörde han huru Vol-au-Vent liksom föregående afton läste dörren i dubbelt lås och sköt för reglarne. Liksom föregående afton ryckte den förmente betjenten på axlarna, men i stället för att gå till sängs, stannade han qvar i matsalen. Efter en halftimmas förlopp tog han ur sin plånbok fram ett omsorgsfullt försegladt bref och lade det på cn silfverbricka. Utanskriften, skrifven med en klumpig, tydligen förställd stil, lydde: JIIerr vicomte de Coursolles, i sitt hotell. IIögst angeläget. Med brickan i hand riktade han nu sina steg Vol-au-Vents sängkammare.