haus hand släppte det haltfyllda glaset, hvars
innehåll rann ut på duken.
— Nå, hvad nu? hvad står på? frågade
Lorrain litligt.
— Hvad var det ni sade nyss? Upprepa
ännu en gång namnet på er husdoude! ro-
pade RKodille.
— Vicomte Hector de Coursolles.
— Jag hörde således rätt. Nå det kan
man då verkligen kalla en underbar slump!
, V.
IRå hederliga tjenare.
-— En underbar slump, upprepade Lor-
rain, hvars bestörtning tilltog ögonskenligen.
— Ja det må jag säga.
— Och hvarför så?
— Ni kan berömma er af en mer än
vanlig tur, min käre kamrat.
— Jag?
— Just ni. Ni tillhör dessa lycklige
dödliga, hvilka få sparfvarne sjelfstekta i
munnen.
—- Vill ni vara så god och förklara er
närmare. Jag förstår inte ett fjerdedels ord
af allt det ni sagt sedan 5 minuter tillbaka.
— Låna mig ett uppmiärksamt öra.
— RKRikna på mig, kamrat, jag skall höra
med öppna öron.
— Nå vil, märk då först och främst att
min afsigt och min pligt var att, sedan jag