haus hand släppte det haltfyllda glaset, hvars innehåll rann ut på duken. — Nå, hvad nu? hvad står på? frågade Lorrain litligt. — Hvad var det ni sade nyss? Upprepa ännu en gång namnet på er husdoude! ropade RKodille. — Vicomte Hector de Coursolles. — Jag hörde således rätt. Nå det kan man då verkligen kalla en underbar slump! , V. IRå hederliga tjenare. -— En underbar slump, upprepade Lorrain, hvars bestörtning tilltog ögonskenligen. — Ja det må jag säga. — Och hvarför så? — Ni kan berömma er af en mer än vanlig tur, min käre kamrat. — Jag? — Just ni. Ni tillhör dessa lycklige dödliga, hvilka få sparfvarne sjelfstekta i munnen. —Vill ni vara så god och förklara er närmare. Jag förstår inte ett fjerdedels ord af allt det ni sagt sedan 5 minuter tillbaka. — Låna mig ett uppmiärksamt öra. — RKRikna på mig, kamrat, jag skall höra med öppna öron. — Nå vil, märk då först och främst att min afsigt och min pligt var att, sedan jag