Ingen har älskat mig . . . ingen älskar mig
. ingen skall någonsin älska mig!
Paul kände sitt hjerta häftigt klappa . . .
han greps af ett slags svindel . . . han trodde
sig få feber.
Han hade velat falla till Blanches fötter.
Han hade velat säga till henne:
— Ni säger att ingen älskar er . . . ni
misstar er . . . jag gör det . .. Jag tillber
er med mitt hjertas hela styrka, min själs
bela kraft, jag skulle, om jag derigenom kunde
göra er lycklig utan tvekan offra min sista
blodsdroppa.
Paul hade med dessa ord endast uttryckt
den strängaste sanning.
En kärlek af det häftiga, glödande, ex-
clusiva slag som uppstår vid första anblicken,
som antänder en själ för att aldrig mera slockna
och som man fordom brukade kalla en för-
trollning hade bemäktigat sig hela hans va-
relse.
Vi behöfva dock icke tillägga att han i
djupet af sin själ gömde sin exaltation, att
han ej lät en enda droppe framsippra af den
brännande lava som kokade i hans hjerna.
Efter en lång paus, hvarunder han för-
gäfves försökte hämma sitt hjertas våldsamma
slag, stammade han med långsam, knappt hör-
bar röst:
— Våra öden likna hvarandra på ett
sällsamt sitt . .. Jag har liksom ni lidit och
lider ännu öfver att ej ega en familj . .-.
Min barndom och första ungdom ha liksom
era varit vanlottade på all ömhet. Liksom ni
är jag långt ifrån lycklix . . . vill ni mottaga
min tillgifvenhet, som skall blifva obegränsad,