visste hon inte när ringarne blifvit tillgripne,
ty de saknades ej förrän följande dagen.
— Der ser du följderna af lösa bekant-
skaper — yttrade ordf. vänd till tjenstflickan,
och fortsatte sedan till Forsberg:
— Nå hvart gick du sedan du tillegnat
dig ringarne?
— Jag gick till Erikssons; men jag kun-
de inte sofva på hela natten — svarade Fors-
berg alltjemt gråtande.
— Per ser du hur det onda samvetet
plågar.
— Ja, jag var så olycklig, och jag tänkte
återbära ringarne på morgonen.
— Det skulle du ha gjort.
— Jag ville det; men Eriksson hindrade
mig och sade; Gif hit ringarne så ska jag
belåna dem.
— Hade du talt om för Eriksson att de
voro stulna?
— Ja, det hade jag.
Eriksson blef nu illfrågad om förhållan-
det, och berättade aw Forsberg om aftonen
hemkommit och haft de båda ringarne på lill-
fingret, men ej omtalt att de voro stulna.
Eriksson hade dagen derpå belånt ringarne på
assistansen för 15 rdr och asssistanssedeln hos
en pantlånare för 5 rdr, hvilka penningar hon
lemnat Forsberg, som på aftonen köpt fyra
spektakelbiljetter, två åt hustru Eriksson och
hennes maa, en åt en bekant musikant och
en åt sig sjelf; men innan det blef spektakel-
dags hade en poliskonstapel kommit från Fors-
bergå mor och hemtat hem henne. Dagen
derpå hade likväl Forsberg återkommit och då
hade hon hos Erikssons haft spelfremmande de
båda följande qvällarna.
— Spelade hon bort penningarna då? —
frågade ordf.
— Nej, men hon köpte hem punsch och
vin till förtäring — svarade Eriksson.
— Är det sannt som Eriksson säger? —
frågade ordf. Forsberg.
— Ja, men hon narras då hon säger att
jag inte omtalat det jag stulit ringarne och
blef af henne hindrad att bära dem tillbaka.
— Jag har talat sanning — inföll hustru
Eriksson- med fräck min. — Jag visste inte
om att ringarne voro stulna förrän ett par
dar derefter och då öfvertalade Forsberg mig
att tiga.
— Hon narras på mig — bedyrade Fors-
berg och föll i en konvulsivisk gråt, så häftig
att hon måste stödjas af stadstjenaren.
— Stå inte här och lasta den stackars
flickan, ty det är ju uppenbart att du, som
är en gammal brottsling, har förderfvat henne
— tillrättavisade ordföranden Eriksson.
Både Eriksson och Forsberg erkände till-
greppet af kläderna; men kunde icke förmås
att yppa hvar de af persedlarne, som vid
säckens tillrättaskaffande saknades, nu befunno
sig, utan uppgåfvo de att de möjligen blifvit
borttappade.
De stulna kläderna värderades nu till
106 rdr och ringarne till 45 rdr.
Allmänna åklagaren, stadsfiskal Kock upp-
trädde och yrkade ansvar å Forsberg för för-
sta, och å hustru Eriksson för andra resan
stöld, hvarpå de tilltalade fingo afträda under
rättens öfverläggning.
Efter en stund inkallades åter de tillta-
lade, och domen upplästes.
Forsberg dömdes för första resan stöld
till 9 månaders straffarbete och att i 5 år
vara förlustig medborgerligt förtroende. Eriks-
son dömdes för andra resan stöld till 2 års
straffarbete, och att i 9 år vara förlustig med-
borgerligt förtroende.
Misslyckad invändning. Förre
lärftskramhandlanden, numera inkasseraren Gu-
staf Theodor Hultmark, som af en handlande
Löfberg varit instämd att betala borgade va-
ror enligt räkning, hade invändt att Stock-
holms rådstufvurätt icke vore behörig dom-
stol att upptaga målet, enär han vore man-
tals- och skattskrifven å Dalarön och ville
sådant styrka, hvarför målet blifvit uppskju-
tet till sistlidne torsdag. Då detsamma upp-
ropades å rådstufvurättens 6:te afdelning fö-
retedde mycket riktigt svarande ombudet hä-
radsskrifvarens i orten intyg om Hultmarks
mantalsskrifning för innevsrande år å landet;