ett ljus och började med andaktstull omsorg
putsa den gamla bokens permar och spännen,
hvilka senare ännu liknade två rostiga jern-
bitar. Å
Det svarta marokincet började småningom
återtaga, om också icke sin ursprungliga glans,
så åtminstone ett städadt och snyggt utse-
ende, och snart hade den unga fickan den
glädjen att se en del af den gamla vapen-
sköldens förgyllning framtitta. Markiskronan
blef till och med ganska tydlig.
Bokspännenas upputsning var betydligt
svårare, men snart försvann äfven det tjocka
lager af smuts och rost, som förut betäckt
dem; metallens verkliga natur gaf sig små-
ningom tillkänna och Blanche förstod att
hvad hon först tagit för jern var silfver.
Då föreföll henne den förvandlade boken
strålande vacker, kortligen, alldeles sådan som
hon såg den i sina gamla minnen.
Efter att på detta vis efter bästa för-
måga ha utplånat de märken tidens tand
qvarlemnat å bibeln slog Blanche upp den
och till sin öfverraskniug märkte hon att per-
gamentbladet som tjenade till bokmärke var
fullskrifvet ända från öfre kanten till den
nedre.
De öfre raderna föreföllo skrifna för myc-
ket länge sedan, ty bläcket var så utplånadt
att den unga flickan endast med möda kunde
dechiffrera några ord.
Men ju längre ned på pergamentet hen-
nes blickar föllo, ju redigare blefvo bokstäf-
verna, ju svartare bläcket.
Blanche läste nu med lätthet hvad som