ERIKSEN AM OL R:v. VIRA III SEM CINSSROVU SRUNEKEET OKSNISESISEASIKLUSESR tr OMUIODR EIEKIIRSR BER ESEIRRRA DTS
digande åt regeringen att nedsätta tullen på
vissa varor för att bereda oss motsvarande
fördelar i Frankrike, så hade de dervid lik-
väl icke förutsett att detta skulle draga med
sig såsom oundviklig följd tullnedsättning å
enahanda varor, från hvad land de komma
må. Denna konseqvens af franska handels-
traktaten är en äfverrumpling för de aldra
festa.
Tulltaxan af den 24 mars 1865 är ett af de
mest djerfva och till sin anda inkonstitutio-
nella steg som någon regering i Sverge tegit
sedan 1809 — det måste sägas, ehuru ran
gillar resultatet. En regering får icke gå
emot det konstitutionella systemet för något
ändamål; och det kan icke uteblifva att det
skall visa sig att regeringen handlat oklokt
då den gjort det, ty den har derigenom satt
prokibitisterna ett nytt och kraftigt vapen i
händerna.
Men det ges icke något ondt i verlden som
ej drager :med sig ett godt. Detta skall också
besanna sig här. Detta regeringens tilltag att
egenmäktigt ingripa i alla de af föregående mini-
sterers och ständers skyddssystem- framkal-
lade näringar skall ytterligare leda uppmärk-
samheten på nödvändigheten att inskränka re-
geringens absoluta makt på många af samhäl-
lets numera vigtigaste områden, deribland hela
ekonomiens stora fält.
Den andra anmärkningen vid den nya
tulltaxan är att den bibehåller den princip,
som mer och mer varit förherrskande äfven i
föregående tulltaxor, nemligen principen att
högt beskatta de varor som den stora och me-
stadels fattiga massan begagnar, men lägre
beskatta de varor som de fåtaliga förmögna
använda. Kaffe, socker och tobak — de ut-
ländska varor som massan af folket mest an-
vänder — draga vida högre tullafgifter iför-
hållande till sitt värde, än de flesta andra ar-
tiklar. Samma princip återfinner man i be-
stämmelserna om tull å t. ex. ylle- och linne-
väfnader. För att upprätthålla ett system,
som alldeles icke är något annat än ett be-
qvämlighetssystem, i tulltaxan, beskattar man de
grofva klädena för arbetaren lika högt som de
fina klädena för den rike pr skålpund. Men på
ett skålp. fint kläde kommer en aln, på ett skålp.
groft kläde blott en half eller en tjedjedels aln,
och arbetaren får således betala lika mycket tull
för klädet till ett par byxor, som herreman-
nen för klädet till 2 eller 3 par. Samma-
lunda är förhållandet mellan lärft och siden.
Groft lärft är billigare utomlands, än man här
i allmänhet har någon föreställning om, men
det kan icke komma i fråga att införas. Ty
4 alnar sådant lärft gå på ett skålpund, som
(efter nedsättningen) drager 75 öre tull. Tul-
len på hvar aln blir då 183 öre. Af siden
räknas ungefär 20 alnar på ett skålpund. Tul-
len på ett skålpund blir om ett par år 1:50.
Det gör 713 öre alnen, eller nära 3 gånger
mindre än för arbetarens lärft.
Sådana exempel kunna framdragas i oänd-
lighet. Och de blifva nog framdragna vid nä-
sta riksdag för att åstadkomma en tulltaxa,
som icke är liksom anlagd på att suga mu-
sten ur de nittio hundradelarne af na-
tionen.
