Galerslafs-Jägarne.
(Forts. af Jean Vanbaron.)
(Forts. fr. n: 55-—77.)
Efter denna korta monolog gick Rodille
fram till fåtöljen, i hvilken Laridon halfsof,
och klappade några tag på ryggstödet.
Den rättslärde spratt till. .
— Hvad är det ni vill, frågade han i
vresig ton.
— Kamrat, svarade Rodille, tag en penna
och skrif! . .
— Hvad för slag?
— Det jag dikterar för er.
— Kan pi icke lemna mig en minuts
ro? . . ni har ju skrifvare der ute för allt
hvad ni vill ha uträttadt i den vägen ..-
Rodille höjde på axlarna.
— Min vän, sade han derpå, gör hvad
jag säger och det fort, jag råder er till det,
så vida ni icke vill att jag skall afdanka er
från er plats, då ni nu icke tyckes vidare
ämna vara mig till nytta.
— Rodille, ni behandlar mig som en
tjenare! . . ropade f. d. nipperschackraren och
blef het — men det går icke an med mig!
— Jag behandlar er som sig bör, Lari-
don, tag derföre ert parti . . .
— Jag är hemma hos mig! . . Affärerna
gå 1 mitt namn.
— Visserligen, kamrat, men ni glömmer
att det finnes handlingar, som visa att allt