tingar, om några sådana finnas i lifvet, komma
och presentera sig på byrån ..-.
— Ja, det är just det jag vill ...
— De skola då af mig begära att få
höra det vigtiga meddelande, jag förklarat
mig ha att göra dem.
— Naturligtvis.
— Men jag vet icke det ringaste att
säga dem; jag har inte alls reda på den vig-
tiga underrättelse jag skall gifva dem ..-
— Det gör ingenting; ty jag skall taga
emot dem.
— Jaja, men det kan hända att de-komma
apropos, medan ni är borta . . . kan ni då
inte, i affärsbyråns eget intresse, då jag ju
går och gäller för dess chef, åtminstone upp-
lysa mig så pass mycket, att jag vet hvad
frågan rörer och, i händelse af besök, kan
yttra någonting? . .
— Omöjligt! svarade Rodille småskrat-
tande.
— Och nvarför det?
Emedan det handlar om en sak, som en-
dast angår mig . . . derföre, min Käre Lari-
don, finner jag det alldeles olämpligt att till-
fredsställa er nyfikenhet.
F. d. nipperschackraren svarade ingen-
ting, men han rynkade ögonbrynen till tec-
ken af ytterligt missnöje och tänkte inom sig:
— Ah, du behandlar mig som en slaf,
Rodille! — Du förnedrar mig! — Du miss-
tror mig! — Men vänta, det kommer väl min
dag att hämnas, och — den skall icke dröja
länge!
Efter att ha afslutat denna hat- och hot-
fulla tanke, reste han sig upp ur fåtöljen