ee
lilla rum till en boudoir, den hvilken skönhet
på modet som helst skulle ha hållit till godo med.
Ett litet skrifbord var den enda något
maskulina möbel man kunde upptäcka der.
Genom en liten väl dold lönndörr kunde
man komma till detta rum utan att passera
de begge andra som vi förut beskrifvit.
Och när vi nu känna dekorationerna till
den : skådeplats, der några af de vigtigaste
scenerna i vårt drama komma att utspelas,
vilja vi sysselsätta oss en stund med de per-
soner som komma att uppträda på denna skå-
deplats. :
I juristens enskilda kabivett finna vi två
personer, begge gamla bekanta, men som vi
knapt skola kunna känna igen sedan vi sist
för tolf år sedan sågo dem.
Tolf år hafva nemligen förflutit mellan
Jean Vaubarons andra arrestering och den tid-
punkt dit vi nu framflytta våra läsare.
De personer, om hvilka vi tala, äro tvenne
afskyvärda, eländiga, skuldbelastade varelser,
mördaren Rodille och tjufgömmaren Laridon.
Laridon satt, svartklädd och elegant, med
en imponerande och majestätisk min i en stor
fåtölj framför valnötsskrifbordet.
F. d. nipperschackraren har alltid varit
tjock, vi veta det . . .
Nu har han blifvit ofantlig. — Har är
nu riktigt uppblåst och mera lik en luftbal-
long än en menniska.
Hans tunna, bugtade, spetsiga örnnäsa
med sin högröda, nära nog violetta färg, gjor-
de en egendomlig effekt, der den satt midt i
detta blekfeta ansigte, hvars pussiga kinder
hängde likasom kejsar Vitellii verlden.