ee lilla rum till en boudoir, den hvilken skönhet på modet som helst skulle ha hållit till godo med. Ett litet skrifbord var den enda något maskulina möbel man kunde upptäcka der. Genom en liten väl dold lönndörr kunde man komma till detta rum utan att passera de begge andra som vi förut beskrifvit. Och när vi nu känna dekorationerna till den : skådeplats, der några af de vigtigaste scenerna i vårt drama komma att utspelas, vilja vi sysselsätta oss en stund med de personer som komma att uppträda på denna skådeplats. : I juristens enskilda kabivett finna vi två personer, begge gamla bekanta, men som vi knapt skola kunna känna igen sedan vi sist för tolf år sedan sågo dem. Tolf år hafva nemligen förflutit mellan Jean Vaubarons andra arrestering och den tidpunkt dit vi nu framflytta våra läsare. De personer, om hvilka vi tala, äro tvenne afskyvärda, eländiga, skuldbelastade varelser, mördaren Rodille och tjufgömmaren Laridon. Laridon satt, svartklädd och elegant, med en imponerande och majestätisk min i en stor fåtölj framför valnötsskrifbordet. F. d. nipperschackraren har alltid varit tjock, vi veta det . . . Nu har han blifvit ofantlig. — Har är nu riktigt uppblåst och mera lik en luftballong än en menniska. Hans tunna, bugtade, spetsiga örnnäsa med sin högröda, nära nog violetta färg, gjorde en egendomlig effekt, der den satt midt i detta blekfeta ansigte, hvars pussiga kinder hängde likasom kejsar Vitellii verlden.