Somnambulen återtog efter en paus, ännu
längre än de föregående:
— Natten är förbi . . . dagen inbryter
. . . barnet har gått så långt att det icke
mera befinner sig inom Paris . . . det följer
efter kanten af en stenlagd väg, omgifven af
höga träd . . . det lider . . . det gråter . . -
det plågas af hunger och törst . . . krafterna
svika det ... det sätter sig på en stenhop...
det förlorar medvetandet och faller van mäktigt
till jorden . . .
XXXIII.
Ett åskslag.
Vaubaron dolde snyftande sitt ansigte i
händerna.
Pamåla upphörde.
— Är ni trött? frågade henne magneti-
sören.
— Tröttheten skall nog inställa sig, sva-
rade hon, men jag förmår emellertid ännu tala.
— Fortfar då, och säg oss huru det gick
med barnet.
Den bedrigliga somnambulen fortfor, i
det hon mer än någonsin bemödade sig om
att antaga den ton man begagnar, då man
berättar något som tilldrager sig framför ens
ögon :
— Vägen är öde och tom... dagen
skrider framåt . . . den ena timman aflöser
andra . . . från det håll som vetter åt
kommer en gammal täckt karriol, för-