Omsider inträffade den dag då Vaubaron
insåg, att hans åtgärder icke kunde leda till
något resultat.
Han frågade sig sjelf, om det ens vore
en möjlighet för honom, som icke kunde an-
hålla om polisens bistånd, att genomtränga det
mörker hvari flickans försvinnande var insvept,
och att i den offantliga staden spåra upp ett
sju års barn.
Och dessutom, huru kunde han ens vara
säker på, att Blanche fanns i Paris? . ..
Kanske var hon för längesedan död? .-.-
Sedan Vaubaron en gång börjat grubbla
och förtvifla, kände han sig gripas af en svår
sinnessjuklighet, som tvifvelsutan skulle ha
ledt till vansinne, så vida icke en oförutsedd
händelse inträffat och hejdat dess vidare fram-
fart.
Han fortsatte nu icke mera sina efter-
spaningar, utan vandrade endast tankfull rätt
framåt, dit ödet ledde hans steg, och stannade
först när hans ben sjönko tillsammans, ur
stånd att bära tyngden af hans kropp.
Under fyratioåtta timmar förtärde han
icke någonting, och han kände sig icke ens i
behof af föda.
En dag vid middagstiden slog han sig
ned på en stenbänk, som låg invid vägen der
han framgick.
Hans hufvud nedföll tungt mot hans bröst
och ur stånd att motstå det behof af sömn
som bemäktigade sig honom, försjönk han i
slummer.
Snart väcktes han dock ur denna döds-
lika dvala hvari han var försänkt, af det skräl-