ondt, som denne . . . Ack! om jag varit doma-
re, eller åtminstone haft något inflytande vid
assis-domstolen, skulle han fått se på annat,
det ansvarar jag er för.
— Följaktligen befinner sig den olycklige
vid bagnon?
— Och väl bevakad, det är säkert . . -
— Han hade väl icke hustru och barn?
— Deri bedrager pi er.
— Ah, han var då gift?
— Min Gud, ja, — med en stackars ung,
ärbar och väl uppfostrad flicka, som han små-
ningom plågade till döds . . . Jag sade ju er
att han var ett missfoster!
Vaubarons ansigte blef blyfärgadt.
— Han gjorde då sin hustru olycklig?
stammade han.
— Så olycklig att hon dog! . . . Ni in-
ser väl att en sådan menniska som han icke
kunde lefva en enda dag eller natt utan att
misshandla den oskyldiga varelsen! . . . Det
var mot henne han utandades sitt raseri! Och
då hon fick veta att hennes man mördat tvenne
personer, gaf detta henne dödsstöten . . . och
dagen efter hans arrestering fann man henne
utsträckt på sängen, död sedan flera timmar
och redan alldeles stel.
— Men, fortfor flyktingen med knappt
hörbar stämma, barnen ropade väl på sin
moder?
— De hade endast en liten dotter om
fyra eller fem år . . . Då man inkom i rum-
met, fanns hon icke mera der, och efter den
tiden har aldrig någon hört vidare talas om
henne . . . man är helt och hållet okunnig
om hvad som kunnat blifva af henne.