ondt, som denne . . . Ack! om jag varit domare, eller åtminstone haft något inflytande vid assis-domstolen, skulle han fått se på annat, det ansvarar jag er för. — Följaktligen befinner sig den olycklige vid bagnon? — Och väl bevakad, det är säkert . . — Han hade väl icke hustru och barn? — Deri bedrager pi er. — Ah, han var då gift? — Min Gud, ja, — med en stackars ung, ärbar och väl uppfostrad flicka, som han småningom plågade till döds . . . Jag sade ju er att han var ett missfoster! Vaubarons ansigte blef blyfärgadt. — Han gjorde då sin hustru olycklig? stammade han. — Så olycklig att hon dog! . . . Ni inser väl att en sådan menniska som han icke kunde lefva en enda dag eller natt utan att misshandla den oskyldiga varelsen! . . . Det var mot henne han utandades sitt raseri! Och då hon fick veta att hennes man mördat tvenne personer, gaf detta henne dödsstöten . . . och dagen efter hans arrestering fann man henne utsträckt på sängen, död sedan flera timmar och redan alldeles stel. — Men, fortfor flyktingen med knappt hörbar stämma, barnen ropade väl på sin moder? — De hade endast en liten dotter om fyra eller fem år . . . Då man inkom i rummet, fanns hon icke mera der, och efter den tiden har aldrig någon hört vidare talas om henne . . . man är helt och hållet okunnig om hvad som kunnat blifva af henne.