hans läppar framstammade med ett obeskrif-
ligt uttryck af förskräckelse och fasa det vi-
driga namnet:
Laridon!
Det var verkligen nipperschackraren från
Pas-de-la-Mulegatan, han hade framför sig; —
det var den man, hvars falska vittnesmål stör-
tat honom och åstadkommit hans ovilkorliga
dömande.
Klädmäklaren skrattade och gnuggade hän-
derna.
— Nå väl! fortfor han, jag finner med
nöje att ert minne icke sviker er; men, hvar-
före denna olycksdigra min? jag måste tillstå
att ert utscende kunde ingifva mig goda skäl
att misstänka er vara en rymmare.
Vår hjelte fortsatte sin tystnad. — Han
var på visst sätt förlamad och öfverhufvud
oförmögen att yttra ett enda ord.
Laridon började ånyo skratta och fortfor:
— Nå, men lugna er då!... jag tän-
ker icke äta upp er, och edra tvister med den
kungliga prokuratorn göra mig hvarken till
eller ifrån — af mig har ni intet att frukta,
— hys förtroende till mig och berätta mig
edra små äfventyr, och, om jag på något sätt
kan vara er till tjenst, så räkna på mig, —
jag står helt och hållet till er disposition.
Under infytelsen af den våldsamma harm
som i detta ögonblick bemäktigade sig honom
återfick Ålyktingen förmågan att tala.
(Forts.)