Hans hjerta slog icke mera. Hans blod
stelnade i hans ådror.
Klädmäklaren återtog:
— Huru oförmodadt man återfinner hvar-
andra, emellertid! ... men, må dj—n taga
mig, om jag trodde mig komma att återse er
denna morgon! . . . jag ansåg er komma att
stanna i Brest för edra återstående dagar...
Evigheten har icke varat länge för er; . ..
det är ju icke mer än Utvå år sedan juryn
sände er dit ned, och nu är ni fri! jag gra-
tulerar! det synes att ni har mäktiga beskyd-
dare! ...
Under denna ordström hade flyktingen
haft tid att återhemta sig och att åtminstone
till en del beherrska sin sinnesrörelse.
Han sökte gifva det farliga samtalet en
annan vändning — och framstammade:
— Jag förstår icke hvad ni säger, min
herre, — ni bedrager er säkert i detta ögon-
blick; och tager mig för någon annan, — jag
har aldrig lemnat Paris, och jag känner er
icke. :
— Är ni fullkomligt säker derpå? inföll
klädmäklaren i gycklande ton.
— Ja, min herre, jag är säker . .
— Se mig blott en gång i ansigtet, och
säg sedan att ni icke känner igen mig!
Sålunda tvingad att dröja, befann sig
flyktingen i den oundgängligafnödvändigheten
att lyfta sina ögon till den lille mannen som
spärrade honom vägen.
Han hade knappt betraktat jhonom en
tjugondedels. sekund förrän hela hans kropp
begynte darra; hans ansigte blef likblekt och