rummet, qvarlemnande sina trasor, som han icke ansåg löna mödan att bära med sig. I samma ögonblick han inträdde i butiken, befann han sig ansigte mot ansigte med klädmäklaren, en kort och tjock figur, klädd i ett slag resrock af snuskigt utseende. Vaubaron hade under sin vistelse vid bagnon tagit för vana att nedslå ögonen, så snart han märkte att någon fästade blicken på honom. Han bortvände maskinmessigt hufvudet. Bodbetjenten, lycklig öfver det tillfälle som erbjöd sig att undkomma stormen af sin husbondes knarriga förebråelser, skyndade att utropa: — Vid min själ besannas icke här ordspråket att kläderna göra mannen .. . åh! min herre, huru denna toilett har förändrat er . . . ni är icke mera samma menniska! . . på min ära, jag kan knappt känna igen er!... Flyktingen svarade intet utan vände sig mot dörren. I samma ögonblick han var nära att uppnå denna och följaktligen befann sig i fulla dagsljuset, gjorde klädmäklaren, som under djup uppmärksamhet följde honom med ögonen, en häftig rörelse af öfverraskning och mumlade, likasam talande vid sig sjelf, ehuru tillräckligt högt för att höras af vår hjelte: — Jag bedrager mig icke, — det är han, det är bestämt han, det är Vaubaron. Då flyktingen så oförmodadt hörde sitt namn uttalas, erfor han en onännbar känsla af förskräckelse hvarom vi lätt kunna göra og8 en föreställning, och stannade likasom förstenad, utan krafter, utan känsla.