rummet, qvarlemnande sina trasor, som han
icke ansåg löna mödan att bära med sig.
I samma ögonblick han inträdde i buti-
ken, befann han sig ansigte mot ansigte med
klädmäklaren, en kort och tjock figur, klädd i
ett slag resrock af snuskigt utseende.
Vaubaron hade under sin vistelse vid
bagnon tagit för vana att nedslå ögonen, så
snart han märkte att någon fästade blicken på
honom.
Han bortvände maskinmessigt hufvudet.
Bodbetjenten, lycklig öfver det tillfälle
som erbjöd sig att undkomma stormen af sin
husbondes knarriga förebråelser, skyndade att
utropa:
— Vid min själ besannas icke här ord-
språket att kläderna göra mannen .. . åh!
min herre, huru denna toilett har förändrat
er . . . ni är icke mera samma menniska! . .
på min ära, jag kan knappt känna igen er!...
Flyktingen svarade intet utan vände sig
mot dörren.
I samma ögonblick han var nära att upp-
nå denna och följaktligen befann sig i fulla
dagsljuset, gjorde klädmäklaren, som under
djup uppmärksamhet följde honom med ögo-
nen, en häftig rörelse af öfverraskning och
mumlade, likasam talande vid sig sjelf, ehuru
tillräckligt högt för att höras af vår hjelte:
— Jag bedrager mig icke, — det är han,
det är bestämt han, det är Vaubaron.
Då flyktingen så oförmodadt hörde sitt
namn uttalas, erfor han en onännbar känsla
af förskräckelse hvarom vi lätt kunna göra
og8 en föreställning, och stannade likasom för-
stenad, utan krafter, utan känsla.