RR AASE, ERA
Ändtligen inbröt dagen.
Vaubaron lemnade, mera trött än han
varit qvällen förut, sitt sandiga hyviloställe,
skakade sina dammiga kläder, begaf sig
ifrån stenbrottet, i hvilket han funnit en till-
flyktsort och återtog den stora landsvägen från
hvilken han aflägsnade sig några hundra steg.
Vid denna tidiga timma på dagen såg
man på landsvägen endast några forbönder med
sina tunga lass.
Flyktingen trodde sig märka att formän-
nen då han passerade förbi dem betraktade
honom med ett uttryck af förvåning och miss-
troende.
Han började åter att intagas af fruktan.
— Min Gud! frågade han ångestfullt sig
sjelf — finnes det väl då någonting hos mig
som förråder, hvem jag är?.... . HStå väl
dessa förskräckliga ord: förrymd galerslaf,
tryckta på min panna? ...
Han. sänkte sitt hufvud och påskyndade
sina steg.
Då han kommit in på den långa Mont-
rouge-gatan voro ännu nästan alla butiker
stängda.
Endast vinutskänkarne hade öppnat sina
lokaler och redan mottagit besök af några
trogna Bacchi-bröder, som kommit för att taga
sin vanliga morgonknäpp.
Vaubaron betraktade uppmärksamt de bu-
tiker som han passerade. :
Han blef varse en som ännu var stängd
och låg på nedra botten af ett ruskigt hus.
På skylten lästes i svarta bokstäfver på
grå botten denna enkla inskription: MZäd-
mäklteri. (Forts.)