Vid detta förskräckliga och fasansfulla
minne kände Vaubaron en rysning genomila
sig och kallsvetten sipprade fram på hans
panna.
— Om jag återigen blefve gripen! —
sade han till sig sjelf, — o, min Gud, hvad
skulle det då blifva utaf mig! ...
Han kastade en blick på sin drägt, hyars
besynnerliga snitt och ytterliga tarflighet och
osnygghet, långt ifrån att i Paris såsom under
resan vara honom till skydd, tvifvelsutan
snart nog skulle utsätta honom för misstankar.
— Jag kan icke göra mitt inträde i den
stora staden klädd på detta sätt, — tänkte
vår hjelte, — i morgon bittida skall jag skaffa
mig andra kläder, och denna natt kan jag väl
tillbringa under bar himmel likasom så många
andra — en mer eller mindre — hvad gör det?
Han styrde derföre sina steg mot ett af
de stenbrott som visa sina gapande mynnin-
gar öfverallt på denna sida om staden. Ett
nyligen inträffadt jordras tillät honom att utan
allt för stor möda nedstiga till bottnen af ett
öfvergifvet schakt; han lade sig under det
remnade hvalfvet, begagnande till hufvudgärd
en släthuggen byggnadssten . .
Så stor hans trötthet än måste ha varit, då
han tillryggalagt en sådan väglängd och under
sådana förhållanden, så tro vi oss dock icke
öfverraska våra läsare då vi försäkra att han
under hela natten icke tillslöt .sina ögon.
Den tanken sysselsatte honom oupphör-
ligen, huruvida han skulle få sina käraste för-
hoppningar förverkligade eller på ett förfär-
ligt sätt blifva gäckad, och tillät icke sömnen
att nalkas honom.