Han gick aldrig in på något värdshus för
att köpa sm föda, utan vände sig företrädes-
vis till bagarne ide små byar han passerade...
Tack vare denna försigtighet, som han
troget iakttog hela vägen, inträffade icke under
hela den långa färden en enda oroande hän-
delse.
På det tjugofjerde dygnet omkring kloc-
kan 1 på natten varseblef flyktingen att him-
melen rätt framför honom vid horizonten var
belyst af ett klart sken, likasom vid en af-
lägsen eldsvåda.
Det var detta återsken från otaliga ljus
som under de mörka vinternätterna är utbredt
öfver stora städer.
Jean Vaubaron igenkände detta sken.
— Paris! utropade han, det är Paris! —
dået är der jag skall gråta vid min makas graf!
... det är der jag skall återse min dotter!
Och den förrymde galerslafven knäppte
sina händer tillsamman och höjde sin själ i
en tacksamhetsbön till Gud . . -
Dragkärran och hackan blefvo numera
öfverflödiga. — Vaubaron lemnade dem i ett
dike och fortsatte sin väg med lättare steg.
Snart uppnådde han Montrouge-slätten.
Månan höjde sig bakom honom blänkande
såsom nysmält koppar. Belysta af dess matta
skep fingo de väldiga landsvägarne som kor-
sade hvarandra öfver fältet ett, man kunde
nästan säga, fantastiskt utseende.
Till höger, på något afstånd, såg eller
snarare tyckte sig fyktingen se det dystra
Bicetres gigantiska murar resa sig, hvilka han
ungefär två år förut lemnat, fjettrad af galer-
slafvens bojor ...