Hela dagen rullade den lilla dragkärran
utan afbrott fram efter landsvägen.
Flyktingens långsamma och lugna gång
och de talrika uppehåll han gjorde i sin van-
dring, hvarvid han hvilade sig vid sin kärra,
gåfvo honom utseende af att vara en fredlig
jordarbetare från trakten.
Gendarmerna som han här och der mötte
helsade honom med ett vänligt goddag.
Några ville inlåta sig i samspråk med
honom för att få en eller annan upplysning
om någon person i grannskapet.
Han lyckades undgå hvarje förlägenhet
genom att ständigt svara på samma sätt:
— Ack! min gode herre, jag kan icke
förstå hvad ni säger . . . Gud har pålagt mig
en hård pröfning — jag är döf.
Så snart natten inbröt, plägade Vaubaron
följa de gångstigar, som lågo efter kanten af
stora vägen, och påskyndade då alltid sina
steg . ..
När hans armar blefvo uttröttade, lade
han kärran och hackan på sina skuldror, och
hvilade dem således utan att behöfva sanna.
Vid första dagningen återtog han såsom
dagen förut den stora vägen, och när han
kände sig i behof af sömn, lade han sig, utan
att söka något gömställe, under ett träd och
plägade dervid stjelpa om sin skottkärra för
att skaffa sig ett skydd mot solstrålarne. )
Under nära en: månads tid vandrade vår
hjelte på detta sätt modigt framåt, ntan att
tillbringa en enda natt under tak.
) Allt detta hvilar på historisk grund. — En galer-
slaf, vid namn Lå6ger, tillryggalade på detta sätt på fem-
ton dagar vägen mellan Brest och Orleans.