TIER
— Då, ropade Malö, är allt bra . . . gif
fort hit penningarne . . . jag skyndar till sta-
den och är tillbaka om två å tre timmar . .-.
Vaubaron framtog ur sin lilla kassa ett
tjugo-francesstycke och lemnade det åt ved-
huggaren.
— Om Gud vill, skola dessa penningar
icke på långt när gå åt, fortfor den sistnämnde,
— och jag skall återlemna er hvad som blir
öfver ... — Jag skall äfven skaffa er en
bit kött och en butelj vin . . . vinet skall
bättre än brännvin återställa edra krafter . ..
Lägg er nu igen bakom risknipporna, hvila er
lugnt på halmmadrassen och försök att sofva
ännu en stund. Var icke otålig och hys ingen
oro . . . om gensdarmerna komma tillbaka
medan jag är borta, skall min hustru nog
veta att dra dem vid näsan.
Vaubaron underkastade sig lydigt sin värds
råd, och Malö Guern begaf sig i väg.
Olyckan, då hon härflyter från orättvisa
eller öfverhufvud från menniskornas villfarel-
ser, alstrar misstroende och misstänksamhet.
Följaktligen kände sig Vaubaron mer och
mer fattad af den öfvertygelsen, att Malö
Guern icke begifvit sig till Brest i annat än-
damål än för att angifva honom för bagno-
kommissarien, lyfta den utlofvade summan af
trehundra francs samt återkomma med en sqva-
dron gensdarmer beredda att bemäktiga sig ho-
nom och sluta honom i nya bojor.
Då uppstod hos honom tanken att öfver-
gifva sin tillflyktsort, besegra det motstånd
som vedhuggarens hustru icke skulle underlåta
att göra, samt, oaktadt sitt nakna hufvud, oak-
tadt sin dåliga kostym, oaktadt sin trötthet