— Alldeles rigtigt . . . Ni finner, att ni
hade gjort ett särdeles godt kap om ni lyc-
kats knipa honom under sistförflutna natten...
— Ja, mumlade vedhuggaren, ett godt
kap i sanning .. . hundra ecus, det är pen-
gar det! ...
— Det tror jag rasande väl! . . . Och
ni påstår att flyktingen gått öfver floden?
— Ja, emedan det är på andra (sidan fo-
den han dödat min hund med ett knifshugg . ..
— Nå väl, adjö så länge, pappa Malö!
. .. Vi skola bjuda till att fånga banditen...
Till häst, ni andra, och framåt! . ..
— Adjö, herr fångvaktare! — lycka till
god jagt! . ..
Gendarmerna svingade sig upp i sadeln
och aflägsnade sig i skarp traf.
Snart bortdog i fjerran bullret af häst-
skorna på den steniga gångstigen.
Malö Guern gick tillbaka in i kojan.
— Denne man har i sinnet att utlemna
mig, sade Vaubaron till sig sjelf, — han ån-
grar utan tvifvel redan sin ädelmodiga hand-
livg under sistförflutna natten . , . den; utlof-
vade samman är ofantligt stor för honom ...
han skall icke underlåta att begagna tillfället
till en så oförmodad vinst.
Flyktingen gjorde en lätt rörelse -— halm-
madrassen knastrade under tyngden af hans
kropp.
Malö Guern närmade sig straxt de upp-
staplade risknipporna och frågade med låg
röst: :
— BSofver ni icke mera?
— Nej, svarade Vaubaron.
— Har ni hört gendarmerna?