— Barmhertiga himmel! det är en galerslaf! stammade Mariic, i det hon aflägsnade sig från sängen med en åtbörd af förskräckelse. — En förrymd galerslaf! sade i sin ordning vedhuggaren, måhända den som vi förfölja . . . — Det är densamma . . . det är en afgjord sak . . . försäkrade bretagnskan, — ackurat densamma ... — Qvinna, frågade Malö Guern, är du fullkomligt säker på, att det är denna man och ingen annan, som kastade sig i floden för att draga upp mig derur? — Hvad, om jag är säker derpå! . . . ja, helt visst! — Svär på, så sannt du vill bli salig, att du icke möjligen misstager dig ... — Så sannt jag vill bli salig, jag kan svärja på att det är sannt. Men hvarför frågar du mig detta sätt? hvarför vill du att jag skall svärja? — Derföre att jag behöfver ha full visshet för att fatta mitt beslut . .. — Nå, än sen? — Jag vet nu hvad som återstår oss att göra . . . Denne man, denne förrymde galerslaf, är min räddare, är vår gäst, är helig för o88 . . . han har gjort mig godt för ondt ... det tillhör nu oss att betala vår skuld och vedergälla honom lika mot lika ... — Hvad ärnvar du då göra? . .. — Jag tänker rädda honom. — Du, Malö Guern, du, slafjägaren, du skulle rädda en rymmare! ropade Mariic, utom sig af förvåning.