— Barmhertiga himmel! det är en ga-
lerslaf! stammade Mariic, i det hon aflägsnade
sig från sängen med en åtbörd af förskräc-
kelse.
— En förrymd galerslaf! sade i sin ord-
ning vedhuggaren, måhända den som vi för-
följa . . .
— Det är densamma . . . det är en af-
gjord sak . . . försäkrade bretagnskan, — ac-
kurat densamma ...
— Qvinna, frågade Malö Guern, är du
fullkomligt säker på, att det är denna man
och ingen annan, som kastade sig i floden för
att draga upp mig derur?
— Hvad, om jag är säker derpå! . . .
ja, helt visst!
— Svär på, så sannt du vill bli salig,
att du icke möjligen misstager dig ...
— Så sannt jag vill bli salig, jag kan
svärja på att det är sannt. Men hvarför frå-
gar du mig detta sätt? hvarför vill du att
jag skall svärja?
— Derföre att jag behöfver ha full viss-
het för att fatta mitt beslut . ..
— Nå, än sen?
— Jag vet nu hvad som återstår oss att
göra . . . Denne man, denne förrymde galer-
slaf, är min räddare, är vår gäst, är helig för
o88 . . . han har gjort mig godt för ondt ...
det tillhör nu oss att betala vår skuld och
vedergälla honom lika mot lika ...
— Hvad ärnvar du då göra? . ..
— Jag tänker rädda honom.
— Du, Malö Guern, du, slafjägaren, du
skulle rädda en rymmare! ropade Mariic, utom
sig af förvåning.