Galerslafs-Jägarne, (Forts. af Jean Vaubaron.) (Forts. fr. n: 55—067.) Detta högsinta beslut spridde nytt lif i hans ådror; — han skyndade tillbaka till Penfeldsflodens strand, och hann fram dit på vida kortare tid än som åtgått för att komma derifrån. Mariic blef då varse en skugga som tycktes röra sig i mörkret midt emot henne på andra stranden, och, utan att tänka på att det möjligen kunde vara flyktingen, ropade hon med en bönfallande och orolig stämma: — Se, min man håller på att drunkna! . Strömmen rycker honom med sig! ... Ack! hvem ni än må vara så rädda honom! . i den lefvande Gudens namn, rädda honoml ... — Hvar är han? frågade lifligt Vaubaron. — Han är der, svarade Mariic, der, i vattuet . . . under vattnet . . . helt nära — jag är öfvertygad derom, men jag ser honom icke , ... Och hon skyndade att tillägga: — Malö, se här någon, som skall hjelpa upp dig! ... Malö, hvar är du då? .,. hör du då mig inte, min man!. .. Mal6, svara då lX Den olycklige vedhuggaren gaf icke akt på tillropet, och säkerligen hade han de största skäl i verlden dertill.