att få igen hvad han förlorat, pröfvade han lyckan upprepade gånger, men alltid med samma afgjorda otur. Slutligen hade han förlorat hela den summa af omkring 21,000 rdr som han för sina principalers räkning förde med sig. Han vågade då icke resa tillbaka hem utan rymde till Amerika. Sedan detta hände, har nu fem år passerat, och principalerna, som icke alls hört af mannen, ha för längesedan ansett pengarne förlorade. Deras öfverraskning blef derföre öfvermåttan stor, då de för några veckor sedan mottogo ett bref från Amerika innehållande 25,000 rdr, det förlorade kapitalet jemte ränta, från sin fordne reseexpedit, som nu kommit på goda fötter. Ombyfe förnöjer. Om en m:r Joseph Barker skrifves i en korrespondentartikel till Devonport Independent följande: Joseph Barker, den omvända atheisten, började sin bana såsom Wesleyansk predikant, sedan blef han medlem af Plymouth Bröderna, derpå unitarie, derpå chartist, derpå röd-republikan, kom sedan till Amerika och predikade mot slafveriet i sydstaterna, blef sedan deist, derpå atheist, återvände till England och höll föredrag öfver bibeln, den mest omoraliska bok i verlden samt började sedan han förgäfves kämpat mot engelsmännens orubbliga öfvertygelse, arbeta för slafveriets bibehållande i Amerikanska Sydstaterna; blef sedan deist, så unitarie ooh så Wesleyan igen! — Få se hvad han blir nästa gång. Qvinnorna i Armenien. Flickorna i detta land åtnjuta tvärtemot hvad förhållandet är hos oss all möjlig frihet; de få göra allt hvad de behaga, låta sig kurtiseras opåtaldt och sjelfva välja sina älskare och männer; men sedan; de en gång blifvit gifta, då är friheten slut. Från det ögonblick den unga qvinnan ingått en äktenskaplig förbindelse och till dess hon fått sin förstfödde, får hon icke tala med någon annan menniska än sin man och med honom endast i enrum. Så snart hon blifvit moder, får hon samtala först med sin svärmor och efter förloppet af någon tid med sin egen mor, sina svägerskor f och systrar. Hon är ständigt bevakad, tillf och med i sitt eget hem; hon talar aldrig med karlar som besöka huset och går ytterst sällan ut. Hon får derföre icke briljera med sina grannlåter och juveler inför andra än personer af sitt eget kön — med ett ord, hon är lika afstängd från verlden som en turkisk qvinna. Som den armeniska qgvinnan i sitt hem endast får hviska fram, hvad hon har att säga, för att icke något manligt öra måtte uppsnappa hennes ord, så följer häraf, att det ständiga gnabb och gräl, som oftast hör till ordningen för dagen, der en mängd qvinnor äro samlade, här icke alls kan komma i fråga. Plägseden, den strängaste af alla lagar, förbjuder dem att tala högt och en hetare ordvexling kan under sådana förhållanden icke utan stora svårigheter föras. — Sådan är seden i Armenien. Tänkom oss en större familjekrets, i hvilken alla de qvinliga medlemmarne sitta stumma som fiskar; hvilket trefligt och angenämt hemlif måtte föras i en sådan ! nn T