försvann för några sekunder under vattenytan ... Lyckligtvis var han god simmare. Snart blef han åter synlig och började med all kraft kämpa mot den strida forsen, i hvars djup döden lurade på honom. Det var en långvarig och mödosam kamp flyktingen hade att utstå; han hade missräknat sig på sin styrka; och väl tjugu gånger var han nära att uppgifva hoppet att hinna den motsatta stranden. Förgäfves försökte han att arbeta sig ur strömfåran; hvarje gång han tredde sig nära att lyckas kände han sig åter med fördubblad våldsamhet ryckt tillbaka ... Han gjorde en sista ansträngning och lyckades få fotfäste; helt nära honom hängde en pilträdsgren ner öfver vattnet — han grep krampaktigt fast i den, och tack vare denna hjelp kunde han uppnå land. När han nu väl var utom all fara, släpade han sig fram ännu några steg. Men snart tyckte han sig se strålar af eld spruta upp ur jorden rundtomkring sig — han hör de likasom i en dröm hundens hemska tjut från höjden af branten, han tyckte sig känna jorden ryckas undan sina fötter och han nedföll tungt på marken, der han förblef liggande vtan förmåga att röra sig och nära nog utan medvetande. Mald Guern och Mariic, beledsagade af Orm, nedstego utför kullen långsamt och försigtigt. Hunden sökte icke mera — oupphörligt skakade han vildsint kedjan med alla symtomer af den ytterligaste otålighet.