försvann för några sekunder under vatten-
ytan ...
Lyckligtvis var han god simmare. Snart
blef han åter synlig och började med all kraft
kämpa mot den strida forsen, i hvars djup
döden lurade på honom.
Det var en långvarig och mödosam kamp
flyktingen hade att utstå; han hade missräk-
nat sig på sin styrka; och väl tjugu gånger
var han nära att uppgifva hoppet att hinna
den motsatta stranden. Förgäfves försökte
han att arbeta sig ur strömfåran; hvarje gång
han tredde sig nära att lyckas kände han sig
åter med fördubblad våldsamhet ryckt till-
baka ...
Han gjorde en sista ansträngning och
lyckades få fotfäste; helt nära honom hängde
en pilträdsgren ner öfver vattnet — han grep
krampaktigt fast i den, och tack vare denna
hjelp kunde han uppnå land.
När han nu väl var utom all fara, slä-
pade han sig fram ännu några steg. Men
snart tyckte han sig se strålar af eld spruta
upp ur jorden rundtomkring sig — han hör
de likasom i en dröm hundens hemska tjut
från höjden af branten, han tyckte sig känna
jorden ryckas undan sina fötter och han ned-
föll tungt på marken, der han förblef liggan-
de vtan förmåga att röra sig och nära nog
utan medvetande.
Mald Guern och Mariic, beledsagade af
Orm, nedstego utför kullen långsamt och för-
sigtigt.
Hunden sökte icke mera — oupphörligt
skakade han vildsint kedjan med alla sym-
tomer af den ytterligaste otålighet.