Det var för att öka sina inkomster och derigenom oftare kunna tillfredsställa sin låga böjelse som vedhuggaren blifvit galerslafsjägare. Nogot litet tjufskytt, likasom alla bretagniska bönder, som bo vid skogsbrynet eller i det inre af skogarne, excellerade Malö Guern i konsten att dressera jagthundar. Tack vare sina trägna omsorger och isynnerhet genom tillhjelp af en gammal galerslafsdrägt som. han förskaffat sig, hade Malö Guern lärt sin hund att noga urskilja bagnolukten från hvarje annan. I bagnon råder nemligen en högst egendomlig atmosfer, hvilken helt och hållet genomträngt väggar och tak i dessa instängda salar, der massor af menniskor lefva sammanpackade, och hvilken man kallar galerslafslukten. Likasom lukten af vargen eller räfven inverkar på vanliga jagthundar, på samma sätt satte galerslafslukten Malö Guerns hund i oro, van som han var att skälla så snart som han påträffat spåret af en rymmare, att följa detta i alla dess krökningar och att gäcka äfven den listigaste flyktings knep. Så snart larmskottet dånat kastade vedhuggaren sin bössa på axeln, lösgjorde sin hund och företog, ledande denna vid kopplet, ett ströftåg kring staden Brest. När han då med sin hund kom till något ställe som den förrymde passerat, började hunden göra häftiga rörelser och försöka att sönderslita kedjan. Malö Guern släppte honom då på spåret och följde honom derefter sjelf till dess de hunno upp rymmaren, hviln då, isad af förskräckelse vid åsynen af