Den sträfva: rösten befallte honom tiga
samt återtog:
— Om den som går förbi är en hederlig
menniska, så råder jag honom för hans eget
bästa att svara, och det genast . . . Om han
icke svarar, är han dödens man, ty jag släp-
per då straxt min hund på honom och denna
har en glupsk aptit . . . Det lärer finnas en
förrymd galerslaf här i trakten . . . Olyck-
lig då den, som nattetid stryker omkring i
skogarne och icke vill uppge sitt namn.
Flyktingen vidblef dock sin tystnad, så-
som man lätt kan tänka sig, och lemnande
den banade vägen började han af alla krafter
springa tvärs öfver skogslätten.
Han uppnådde snart den motsatta slutt-
ningen af kullen, som var ytterst brant och
ledde till en trång och slingrande dalgång.
I djupet af dalen framflöt den lilla Pen-
felds-strömmen, skuggad af hundraåriga pilar.
Denna rann vanligen långsamt och var föga
djup, men under nattens lopp hade den svällt
upp och genom det starka hällregnet blifvit
förvandlad nära nog till en störtflod.
Vi vilja för ett ögonblick lemna flyktin-
gen och återvända till kojan, hvarest en lika
oväntad som vigtig händelse förbereddes.
XXI
Malö Guerns hund.
Vid full dager och belyst af solens strå-
lar erbjöd denna usla boning en pittoresk an-