Efter ungefär en qvarts timmas vandring
kom han till en ganska vidsträckt öppen plats
i ekogen, hvarest åtskilliga vedstaplar voro
upplagda här och der på lika afstånd från
hvarandra. På venster hand syntes en koja
sammanfogad af groft timmer jemte lera och
mossa — med ett ord, en sådan som kolare
pläga uppföra åt sig i de skogar som de af-
verka.
Efter några ögonblick tyckte sig Vauba-
ron höra ett doft buller, helt olikt vindens
sus i trädens kronor.
I samma mån som flyktingen nalkades
kojan, om hvilken vi nyss talat, trängde detta
egendomliga och oafbrutna buller mera tydligt
till hans öron.
Slutligen, just i det ögonblick då vår
hjelte ämnade passera förbi grinden till den
lilla inhägnad, som omslöt hyddan, hördes ha-
stigt ett hest, skärande och olycksbådande tjut
innanför denna inhägnad, och en väldig hund,
som dock lyckligtvis var bunden med en stark
kedja, gjorde upprepade gånger försök att hoppa
fram, tydligen i afsigt att störta sig öfver Vau-
baron.
I samma ögonblick öppnades hastigt den
lucka som tillslöt det enda fönstret på kojan,
och en menniskoröst, en sträf och hotande
röst, frågade:
— Hvem der? ...
Vaubaron teg och hejdade sin gång, på
det att ljudet af hans tunga steg ej skulle
förråda hans närvaro.
Hunden fortfor att med ständigt ökadt
raseri tjuta och skälla.