Efter ungefär en qvarts timmas vandring kom han till en ganska vidsträckt öppen plats i ekogen, hvarest åtskilliga vedstaplar voro upplagda här och der på lika afstånd från hvarandra. På venster hand syntes en koja sammanfogad af groft timmer jemte lera och mossa — med ett ord, en sådan som kolare pläga uppföra åt sig i de skogar som de afverka. Efter några ögonblick tyckte sig Vaubaron höra ett doft buller, helt olikt vindens sus i trädens kronor. I samma mån som flyktingen nalkades kojan, om hvilken vi nyss talat, trängde detta egendomliga och oafbrutna buller mera tydligt till hans öron. Slutligen, just i det ögonblick då vår hjelte ämnade passera förbi grinden till den lilla inhägnad, som omslöt hyddan, hördes hastigt ett hest, skärande och olycksbådande tjut innanför denna inhägnad, och en väldig hund, som dock lyckligtvis var bunden med en stark kedja, gjorde upprepade gånger försök att hoppa fram, tydligen i afsigt att störta sig öfver Vaubaron. I samma ögonblick öppnades hastigt den lucka som tillslöt det enda fönstret på kojan, och en menniskoröst, en sträf och hotande röst, frågade: — Hvem der? ... Vaubaron teg och hejdade sin gång, på det att ljudet af hans tunga steg ej skulle förråda hans närvaro. Hunden fortfor att med ständigt ökadt raseri tjuta och skälla.