att han endast lyckades till hälften, men han
befallde sig sjelf att icke ge akt på plågorna,
och drifven framåt af en kraftig vilja började
han åter sin vandring med ojemna och stapp-
lande steg . ..
Sedan han vandrat ett stycke vidare
framåt och huunit höjden af en kulle, började
den lilla gångstigen fördjupa sig 1 en när-
liggande skog.
h Då Vaubaron uppnått denna kulle vände
han sig om och blickade tillbaka.
Det blef honom då möjligt att göra sig
reda för hvilken ringa väglängd han tillrygga-
lagt sedan han lemnade fästningen.
ulf sin ytterliga trötthet tyckte han sig
redan hafva hunnit mycket långt; bedrägliga
illusion! Vid stjernornas redan förbleknade
sken) såg han staden Brest med dess hamn
alldeles bredvid sig och nästan under sina
fötter.
Han gjorde en åtbörd af förtviflan och
modlösheten började åter att få insteg i hans
själ.
— Jag förmår intet mera! — stammade
den olycklige; jag förmår intet mera . . . Jag
skulle. då aldrig
Under några minuter satte han sig på
den vattendränkta gräsmattan invid kanten af
gångstigen — lutade hufvudet i händerna och
gret bittert.
Men snart började han blygas öfver sig
sjelf och sin ögonblickliga svaghet. Denna
vanmakt, som intog honom just nu då han
undangjort så mycket, väckte hans förtrytelse:;
— han ,reste sig upp med en häftig rörelse
och satte sig åter i gång.