att han endast lyckades till hälften, men han befallde sig sjelf att icke ge akt på plågorna, och drifven framåt af en kraftig vilja började han åter sin vandring med ojemna och stapplande steg . .. Sedan han vandrat ett stycke vidare framåt och huunit höjden af en kulle, började den lilla gångstigen fördjupa sig 1 en närliggande skog. h Då Vaubaron uppnått denna kulle vände han sig om och blickade tillbaka. Det blef honom då möjligt att göra sig reda för hvilken ringa väglängd han tillryggalagt sedan han lemnade fästningen. ulf sin ytterliga trötthet tyckte han sig redan hafva hunnit mycket långt; bedrägliga illusion! Vid stjernornas redan förbleknade sken) såg han staden Brest med dess hamn alldeles bredvid sig och nästan under sina fötter. Han gjorde en åtbörd af förtviflan och modlösheten började åter att få insteg i hans själ. — Jag förmår intet mera! — stammade den olycklige; jag förmår intet mera . . . Jag skulle. då aldrig Under några minuter satte han sig på den vattendränkta gräsmattan invid kanten af gångstigen — lutade hufvudet i händerna och gret bittert. Men snart började han blygas öfver sig sjelf och sin ögonblickliga svaghet. Denna vanmakt, som intog honom just nu då han undangjort så mycket, väckte hans förtrytelse:; — han ,reste sig upp med en häftig rörelse och satte sig åter i gång.