uppstod i stället mellan de båda krämrarne,
bvilken gaf anledning till ömsediga angifyel-
ser och processer.
Skandalöst. I slutet af förra må-
naden tilldrog sig följande händelse i Lonvdon.
En metodistpredikant vid namn William Wea-
ver hade i tidningarne annonserat att han
skulle hålla ett religiöst föredrag i Georges-
hall, och 4 å 500 personer infunno sig för att
åhöra detsamma. I annonsen hade han för-
klarat sig vara 6 man, som genom Guds nåd
blifvit omvänd till Herran, från att förut ha
varit en trashank som strukit omkring och
sjungit roliga visor. På inträdesbiljetterna,
som kostade 50 öre, syntes på ena sidan en
gatusångare och derunder orden: Weaver,
sådan han var, och på den andra en prest-
man i svart drägt och med bibeln i hand
samt derunder devisen: Weaver, sådan han
är. — Föreläsningen tog sin början och vår
f. d. musikus höll nu ett vidlyftigt föredrag
om den sanna skönhet och djupa moral, som
uppenbarar sig i bönen Fader Vår. Knappt
hade han uttalat amen, förrän fyra polisbetjen-
ter hastigt trädde fram och grepo talaren i
kragen, innan han ännu hunnit nedstiga från
talarstolen. Han protesterade naturligtvis mot
detta beteende, och frågade högt inför publi-
ken, med hvilken rätt de tilläto sig en sådan
närgångenhet. En af polistjenstemännen för-
klarade då lika offentligt att som mannen var
anklagad för tvegifte, hade de domstols ordres
att arrestera honom, hvar han kunde påträffas.
Nu blef uppståndelse, larm och skrik i det
rum der några minuter förut den djupaste an-
dakt herrskat. Midt under tumultet affördes
nu religionstalaren till närmaste polisstation,
åtföljd hela vägen icke allenast af sina 500
åhörare utan äfven af en mängd andra nyfik-
na menniskor, som oupphörligt stötte till den
larmande processionen. Somliga togo arrestan-
tens parti och ville i det längsta tro på hans
oskuld, men de flesta — sådana äro menni-
skorna — öfverhopade med smädelser och ve-
rop den, som nyss förklarat Fader Vår för
dem. — Weaver lärer nu vara öfverbevisad
om sitt brott.
En storätare. Bland de bästa gåf-
vor himlen kan gifva menniskan är onekligen
en god mage, helst om derjemte utväg finnes
att följa aptitens nycker. Men medaljen har
också en afvigsida, såsom af följande sannfär-
diga berättelse synes. På en af stadens ho-
tell hade en person länge för ett måttligt pris
spisat vid table dhöte. Han var en allmänt
aktad man och njöt derjemte förmånen att ega
en af de bästa magar i staden, en sak som
till sitt fulla värde uppskattades ej blott af
den lycklige innehafvaren deraf utan äfven af
— restaurationen. Mannen åt för fyra och
tog af hvarje karott sådana jätteportioner, att
hans grannar vid bordet häpnade deröfyer och
klagade ofta hos restauratören att ingenting
blef gvar åt dem. HEfter att länge ha låtit
sig nöja med sin aktade gästs förträffliga ap-
tit, insåg restauratören slutligen, att han, dels
för att icke ruinera sig, dels för att kunna
vara god vän med de andra gästerna, antin-
gen måste draga in på staten eller höja priset
för honom. Han valde den sednare utvägen,
fordrade derefter dubbla priset och förklarade
att han, om detta ansågs för dyrt, måste för-
saka nöjet att ha honom till gäst. Mannen,
som sjelf icke hade någon aning om sin ovan-
liga konsumtionsförmåga, har i följd deraf sett
sig om efter något annat godt middagsbord.
Newyork är en stad, som jag mycket
tycker om, skrifver en svensk som ur danska
skärmytslingarne kommit ut i det amerikan-
ska kriget. Den borde vara unionens hufvud-
stad, men allt invandradt afskum från gamla
verlden skulle jagas bort. Vid min ditkomst
vände jag mig genast till vår generalkonsul,
för att erhålla nödiga upplysningar, men blef
naturligtvis mottagen med kunglig svensk em-
betsmannadryghet, hvarföre jag vände honom
ryggen och hoppas att aldrig mera behöfva
svenska tjenstemäns biträde Med mina danska
betyg på fickan gick jag derifrån till de dan-
ska embetsmännen på platsen och blef motta-
gen som en gertleman af gentlemen, hvilket
man alltid finner dem vara.
Grus eller helsning. Under den
tid handtverkarne tillhörde s. k. skråordnin-
gen hade hvart och ett slags yrke sina ga-
lenskaper för sig. De hedervärda kopparsla-
garne voro dock bland de befängdaste. Så t.
ex. hade de kommit öfverens om att de inom
sin kår skulle hafva ett s. k. grus, ett språk