uppstod i stället mellan de båda krämrarne, bvilken gaf anledning till ömsediga angifyelser och processer. Skandalöst. I slutet af förra månaden tilldrog sig följande händelse i Lonvdon. En metodistpredikant vid namn William Weaver hade i tidningarne annonserat att han skulle hålla ett religiöst föredrag i Georgeshall, och 4 å 500 personer infunno sig för att åhöra detsamma. I annonsen hade han förklarat sig vara 6 man, som genom Guds nåd blifvit omvänd till Herran, från att förut ha varit en trashank som strukit omkring och sjungit roliga visor. På inträdesbiljetterna, som kostade 50 öre, syntes på ena sidan en gatusångare och derunder orden: Weaver, sådan han var, och på den andra en prestman i svart drägt och med bibeln i hand samt derunder devisen: Weaver, sådan han är. — Föreläsningen tog sin början och vår f. d. musikus höll nu ett vidlyftigt föredrag om den sanna skönhet och djupa moral, som uppenbarar sig i bönen Fader Vår. Knappt hade han uttalat amen, förrän fyra polisbetjenter hastigt trädde fram och grepo talaren i kragen, innan han ännu hunnit nedstiga från talarstolen. Han protesterade naturligtvis mot detta beteende, och frågade högt inför publiken, med hvilken rätt de tilläto sig en sådan närgångenhet. En af polistjenstemännen förklarade då lika offentligt att som mannen var anklagad för tvegifte, hade de domstols ordres att arrestera honom, hvar han kunde påträffas. Nu blef uppståndelse, larm och skrik i det rum der några minuter förut den djupaste andakt herrskat. Midt under tumultet affördes nu religionstalaren till närmaste polisstation, åtföljd hela vägen icke allenast af sina 500 åhörare utan äfven af en mängd andra nyfikna menniskor, som oupphörligt stötte till den larmande processionen. Somliga togo arrestantens parti och ville i det längsta tro på hans oskuld, men de flesta — sådana äro menniskorna — öfverhopade med smädelser och verop den, som nyss förklarat Fader Vår för dem. — Weaver lärer nu vara öfverbevisad om sitt brott. En storätare. Bland de bästa gåfvor himlen kan gifva menniskan är onekligen en god mage, helst om derjemte utväg finnes att följa aptitens nycker. Men medaljen har också en afvigsida, såsom af följande sannfärdiga berättelse synes. På en af stadens hotell hade en person länge för ett måttligt pris spisat vid table dhöte. Han var en allmänt aktad man och njöt derjemte förmånen att ega en af de bästa magar i staden, en sak som till sitt fulla värde uppskattades ej blott af den lycklige innehafvaren deraf utan äfven af — restaurationen. Mannen åt för fyra och tog af hvarje karott sådana jätteportioner, att hans grannar vid bordet häpnade deröfyer och klagade ofta hos restauratören att ingenting blef gvar åt dem. HEfter att länge ha låtit sig nöja med sin aktade gästs förträffliga aptit, insåg restauratören slutligen, att han, dels för att icke ruinera sig, dels för att kunna vara god vän med de andra gästerna, antingen måste draga in på staten eller höja priset för honom. Han valde den sednare utvägen, fordrade derefter dubbla priset och förklarade att han, om detta ansågs för dyrt, måste försaka nöjet att ha honom till gäst. Mannen, som sjelf icke hade någon aning om sin ovanliga konsumtionsförmåga, har i följd deraf sett sig om efter något annat godt middagsbord. Newyork är en stad, som jag mycket tycker om, skrifver en svensk som ur danska skärmytslingarne kommit ut i det amerikanska kriget. Den borde vara unionens hufvudstad, men allt invandradt afskum från gamla verlden skulle jagas bort. Vid min ditkomst vände jag mig genast till vår generalkonsul, för att erhålla nödiga upplysningar, men blef naturligtvis mottagen med kunglig svensk embetsmannadryghet, hvarföre jag vände honom ryggen och hoppas att aldrig mera behöfva svenska tjenstemäns biträde Med mina danska betyg på fickan gick jag derifrån till de danska embetsmännen på platsen och blef mottagen som en gertleman af gentlemen, hvilket man alltid finner dem vara. Grus eller helsning. Under den tid handtverkarne tillhörde s. k. skråordningen hade hvart och ett slags yrke sina galenskaper för sig. De hedervärda kopparslagarne voro dock bland de befängdaste. Så t. ex. hade de kommit öfverens om att de inom sin kår skulle hafva ett s. k. grus, ett språk