digt, huru han led, men han kunde icke göra Klart för sig orsakerna till detta lidande — hans förmåga att tärka hade upphört. .. han hörde ingenting mera . . . han var lik en död, och efter allt utseende var också döden honom nära, färdig att vidröra honom med spetsen af sin vinge. Plötsligt rörde sig den olycklige i grafven likasom en döende på sin dödsbädd. En egendomlig själsvilla fattade honom och hans drömmar iklädde sig mer och mer verklighetens skepnad. Han tyckt sig vara upptäckt och att man för att straffa hans rymningsförsök ställde honom bunden till händer och fötter i en bräcklig farkost, som man straxt derefter stöttö ut i det vida hafvet under en stormig natt . .. Den vilda stormens tjut och åskknallarne döfvade honom. Skenet af de väldiga blixtar, som genomkorsade nattens mörker, bländade honom ..Den bräckliga farkosten knakade i sina fogningar, de skummande vågorna slungade den än hit än dit med ständigt vexande raseri — den fylldes snart med vatten och började hastigt sjunka . . . vattnet stod Vaubaron upp till bröstet . . . till halsen . . . till munnen! — Ännu en minut och den olycklige vore död. I detta ögonblick gjorde Vaubaron, drifven af sjelfbevarelsens mäktiga instinkt, en våldsam ansträngning för att sönderslita de band af hvilka han trodde sig fjettrad. Han reste sig upp i grafven. Vid denna häftiga rörelse slungades gräsmattan som låg öfver honom långt bort; och