digt, huru han led, men han kunde icke göra
Klart för sig orsakerna till detta lidande —
hans förmåga att tärka hade upphört. ..
han hörde ingenting mera . . . han var lik en
död, och efter allt utseende var också döden
honom nära, färdig att vidröra honom med
spetsen af sin vinge.
Plötsligt rörde sig den olycklige i graf-
ven likasom en döende på sin dödsbädd.
En egendomlig själsvilla fattade honom
och hans drömmar iklädde sig mer och mer
verklighetens skepnad.
Han tyckt sig vara upptäckt och att man
för att straffa hans rymningsförsök ställde ho-
nom bunden till händer och fötter i en bräck-
lig farkost, som man straxt derefter stöttö ut
i det vida hafvet under en stormig natt . ..
Den vilda stormens tjut och åskknallarne
döfvade honom.
Skenet af de väldiga blixtar, som genom-
korsade nattens mörker, bländade honom ..-
Den bräckliga farkosten knakade i sina
fogningar, de skummande vågorna slungade
den än hit än dit med ständigt vexande ra-
seri — den fylldes snart med vatten och bör-
jade hastigt sjunka . . . vattnet stod Vauba-
ron upp till bröstet . . . till halsen . . . till
munnen! — Ännu en minut och den olyck-
lige vore död.
I detta ögonblick gjorde Vaubaron, drif-
ven af sjelfbevarelsens mäktiga instinkt, en
våldsam ansträngning för att sönderslita de band
af hvilka han trodde sig fjettrad.
Han reste sig upp i grafven.
Vid denna häftiga rörelse slungades gräs-
mattan som låg öfver honom långt bort; och