Enn nn AR att bemäktiga sig fyktingen och återföra honom till bagnon. Kraften, viljan, tanken, allt var förlamadt hos Vaubaron. Detta tillstånd af fullkomlig vanmakt varade öfver en timma. Efter denna tids förlopp återlifvades småningom den arme galörslafven af den friska nattluften och det fuktiga gräset. XIX. Grästorfvan. Han reste sig långsamt och kastande omkring sig förvirrade blickar, frågade han sig sjelf om den fruktansvärda mara som så länge plågat honom, ändtligen ville skänka honom ro. Minnet af det förflutna vaknade dock snart inom honom, skingrande dimman som omtöcknade hans förstånd, och alla de händelser han sedan den föregående dagen upplefvat, defilerade nu, den ena efter den andra förbi honom. Hans själ och kropp ledo i detta ögonblick samma gval. De felstågna förhoppningarna krossade hans hjerta och den tilltagande törsten brände hans inelfvor liksom med ott glödgadt jern. Ett ögonblick föll det honom in att öfverlemna sig sjelf, att ropa till de nedanför vandrande skildtvakterna: — Här är jag! . . . Jag öfverlemnar mig godvilligt åt er . . Gripen mig . . . jag vill ej försvara mig!