Enn nn AR
att bemäktiga sig fyktingen och återföra ho-
nom till bagnon.
Kraften, viljan, tanken, allt var förlamadt
hos Vaubaron.
Detta tillstånd af fullkomlig vanmakt va-
rade öfver en timma.
Efter denna tids förlopp återlifvades små-
ningom den arme galörslafven af den friska
nattluften och det fuktiga gräset.
XIX.
Grästorfvan.
Han reste sig långsamt och kastande om-
kring sig förvirrade blickar, frågade han sig
sjelf om den fruktansvärda mara som så länge
plågat honom, ändtligen ville skänka honom ro.
Minnet af det förflutna vaknade dock
snart inom honom, skingrande dimman som
omtöcknade hans förstånd, och alla de hän-
delser han sedan den föregående dagen upp-
lefvat, defilerade nu, den ena efter den andra
förbi honom.
Hans själ och kropp ledo i detta ögon-
blick samma gval. De felstågna förhoppnin-
garna krossade hans hjerta och den tilltagande
törsten brände hans inelfvor liksom med ott
glödgadt jern.
Ett ögonblick föll det honom in att öf-
verlemna sig sjelf, att ropa till de nedanför
vandrande skildtvakterna:
— Här är jag! . . . Jag öfverlemnar mig
godvilligt åt er . - . Gripen mig . . . jag vill
ej försvara mig!