Liksom den föregående aftonen afvaktade
Vaubaron icke blott mörkrets inbrott utan
äfven kasernklockans förkunnande af midnatt
för att nedstiga från bjelken och börja handla.
Han begaf sig då till den aflägsnåste de-
len af vinden och framtagande ur sin ficka sin
knif lösgjorde han på ett ställe de ribbor som
uppburo takets skiffer.
När det var, gjordt borttog han skifferna
för att åvägabringa en öppning så stor att
han kunde krypa derigenom.
Genom denna öppning kröp han ut på
det branta taket, och stödjande båda fötterna
emot takrännans kant, väntade han till håns
ögon så hunnit vänja sig vid mörkret att han
kunde igenkänna hvar han var.
Efter några minuter kunde han också nä-
stan fullkomligt göra sig reda derför.
Rakt under sig: hade handen vallgång,
der kanonerna voro uppställda.
Denna vallgång var gräsbevuxen.
Långt bort i fjerran, doldt af mörkrets
ogenomträtigliga slöja, utbreddesig fältet. Här
och der syntes det svaga skenet af en lampa
tränga ut genom en stugas fönster förrådande
att matmodren ännu ej lemnat sin spinnrock.
På högra sidan låg hafvet hvars silfyer-
glittrände böljor bjert afstucko mot den mörka
himlen.
En djup tystnad herrskade öfverallt en-
dast störd af vågornas dofva brusande.
Långt bort hördes också, ehuru svagt, en
hunds skällande.
Men i karsernen syntes alla sofva, och
intet ljud förnams från bagnons byggnader.
Vaubaron kände sitt hjerta slå af hopp.